Bara den som var med vet hur det var

Hur smakar historien? Hur vibrerar samtiden i människornas själar? Det är bara de som lever i en tid som känner den inifrån. Historiker som blickar bakåt får ägna enorm möda åt att återskapa något som ens kommer nära den direkta erfarenheten. I de flesta fall misslyckas de. 

En som hade försökt var Arthur M Schlesinger jr, verksam vid Harvard i mitten av 1900-talet. År 1945 gav han ut en bok om den amerikanske presidenten Andrew Jackson, men därefter rörde han sig själv alltmer mot politiken. Så småningom kom han att ingå i president John F Kennedys stab. 

Han slutade dock inte att vara historiker, och två år efter presidentens död gav han ut De tusen dagarna om Kennedys presidentskap. Boken blev en försäljningssuccé och vann även det prestigefyllda Pulitzerpriset. 

Men en del frågade om det verkligen var rimligt att någon som stått presidenten så nära skrev hans historia, och dessutom så kort efter hans död? Borde inte forskare betrakta sitt studieobjekt på kylig distans? Och framträder inte mönstren i det förflutna först när lite tid har gått – efter en generation eller två?

Schlesinger besvarade kritiken i en artikel för tidningen The Atlantic år 1967. Där argumenterar han för att historiker inte bara bör syssla med det fjärran förflutna utan också ta sig an det som nyligen timat. Sitt viktigaste argument hämtar han från 1800-talstänkaren Alexis de Tocqueville. 

Den som skriver om sin egen tid känner, menade Tocqueville, hur den vibrerar i sinnen och hjärtan. Visst kan den som skildrar det som hänt för länge sedan ha tillgång till bättre dokumentation i form av arkiv. Men historien består inte bara av data, utan också av mer subtila stämningar och känslor. Tidsandan, helt enkelt. Den behöver man ha upplevt för att verkligen kunna känna. 

Jag tänker på detta när jag ser tillbaka på det dryga år som gått sedan pandemin bröt ut. Det kommer vara enkelt för framtida historiker att sammanställa nyckeldatumen: Den 31 januari bekräftades det första svenska fallet av smitta, och den 11 mars skedde det första dödsfallet här. Samma dag meddelade Världshälsoorganisationen att spridningen skulle klassas som en pandemi och Sverige förbjöd folksamlingar med över 500 deltagare. 

Så var det. Men hur kändes det? 

Hur reagerade vi när vi först läste om smittan borta i Kina? Vad tänkte vi när det rapporterades att respiratorerna började ta slut? Hur var det att leva i karantän? Vad kände vi när vi fick kallelsen till vaccinering?

Nu är pandemin – förhoppningsvis – på väg bort och hör snart till historien. Om några år kommer vi veta mer om smittans ursprung och dess konsekvenser för samhället, men minnet av erfarenheten kommer att blekna. Bara vi som var med kommer veta hur det var att leva i pandemins tid. Med Tocquevilles ord: »De som står närmare händelserna kan bättre förstå de stora rörelserna i historien, de andliga strömmar som människor som lever på större avstånd inte längre kan finna«.

Historien har en insida som består av stämningar, känslor och erfarenheter. Därför är den definitiva historieskrivningen över pandemin inte nödvändigtvis en journalists redogörelser för Anders Tegnells e-post eller analyser av statistik och data. Den viktigaste historieskrivningen är lika mycket din egen dagbok.