Bara förvuxna barn i rummet istället för vuxna

White Lotus heter vår senaste favorit att hetstitta. I sex delar intar ett gäng övremedelklassmänniskor hotellet på Hawaii, medan de anställda gör sitt bästa för att leverera den utlovade drömsemestern. De som aldrig gör sitt bästa är gästerna, för vilka vistelsen i paradiset verkar framkalla de mest utstuderade beteenden.

För två år sen kom Politisk roman av Lone Aburas på svenska. Den handlar om dansk medelklass och en halvfunktionell familjs oförmåga att relatera till varandra, och framför allt till den flykting som mannen i familjen bestämt sig för att gömma. Pappan i familjen har helt enkelt kommit fram till att det inte räcker med att ha fina åsikter. De bör omsättas.

Skildringarna har gemensamt framför allt hur tonåringarna beskrivs. De utgör en fullständigt djävulsk vägg av tomma ansikten, teknikfixering och blaserad asocialitet som ytterligt effektivt skapar den önskade bubblan utan vuxna.

När de här ungdomarna tillåts leva ut gränslöst uppror och ansvarslöshet är det till slut lätt att skämmas över den motvilja de frammanar. Så drabbande är beskrivningarna att jag till slut misstänker att det inte alls rör sig om dem. För i de faktiskt rätt småaktiga porträtten finns kanske en önskan? Eller rent av en avund? De unga kanske lever ett liv som vuxenvärlden önskar sig? De motbjudande barnskildringarna blir då ett omvänt porträtt av dem som redan skulle ha vuxit upp.

En beskrivning skulle kunna vara att serien och boken handlar om ett gäng infantila och mänskligt understimulerade, fast ganska årsrika. Som pseudo-vuxna lider de av att inte kunna se sig själva utifrån. De har fastnat i önskebilden av sig själva som en liberal elit, men i själva verket har de, utan självkontroll, bytt plats med sina barn.

Nyss anlände första numret av Vogue Scandinavia. Satsningen av Condé Nast marknadsförs med Greta på omslaget, under devisen The Wonders of Greta Thunberg. Den som omedelbart drabbas av oro ska veta att ”pappersvarianten av Vogue Scandinavia gör så litet avtryck på miljön som möjligt”. 

Vogue är en auktoritet och Greta tillhör det fåtal som helgonförklarats redan under sin levnad. Men en annan aspekt är möjligen mer framträdande och det är barnet som orakel. I kraft av sin heliga mission har hon kunnat lämna skolan för en strejk som fullföljdes med en uppläxning av vuxenvärlden. Greta borde inte ha behövt skolstrejka, om vi äldre hade tagit vårt ansvar var budskapet som färdades över jorden. I Vogues variant heter det: “Our debut cover star, Greta Thunberg, ensured that the news spread far and wide.” Nyheten att Vogue Scandinavia har kommit med sitt första nummer, alltså.

Jungfruhelgon har alltid funnits, infantila vuxna säkerligen också. Den bild som såsom i en spegel träder fram i offentligheten är rätt läskig. Där vi borde sett vuxna i rummet syns bara groteskt förvuxna barn. Det är inte snyggt.

Andra kanske skulle säga: Vuxna i alla länder, förenen eder.