Bara rök utan eld

Nog för att jag är bra på att skära falukorv i lagom tjocka bitar, men det här var ändå oväntat. På ett kort som jag fick av min fyraåriga dotter på mors dag stod som följer, dikterat för förskoleläraren: »Min mamma är bäst för att… hon gör god mat.« Det var givetvis lite andra grejer också: bokläsning, kramar, etcetera. Men ändå. Matlagning. Min allra sämsta gren. Jag fann tre rimliga förklaringar till det inträffade: Kärleken är blind. Mammor brukar laga god mat. Falukorv är god mat. Jag log för mig själv. Här hade jag alltså ätit kakan (ägnat ringa tid åt att laga mat) och haft den kvar (blivit en mästerkock i min dotters ögon). Förkroppsligat det jag under gymnasietiden tolkade in i Anna Maria Lenngrens kända strof från 1794, där en fru ger några goda råd till sin dotter – ifall hon hade någon: »Med läsning öd ej tiden bort/ Vårt kön så föga det behöfver/ Och skall du läsa, gör det kort. / Att såsen ej må fräsa öfver!« 

För några år sedan hade jag kallat det en seger, nu ser jag det mer som en förlust. Dikotomin män-kvinnor har blivit så svartvit att jag ångrar att ha offrat den perfekta blomkålsfrittatan på feminismens altare. 

Ta bara medierapporteringen. 

Det verkliga problemet när kvinnor figurerar i tv, tidningar och radio är underrepresentation. Bara 24 procent av världens samlade nyheter har en kvinna som huvudperson (går att läsa i den globala undersökningen »The Global Media Monitoring Project« från 2010). Andra studier visar att män oftare är experter, att kvinnor definieras och presenteras utifrån sin familjesituation, att deras ålder oftare nämns, och så vidare och så vidare. 

Ändå förbrukas syret av tröttsamma pseudodebatter. Som nu när Alicia Vikander fångats på bild med en cigarett i hand på en balkong i Rio de Janeiro och några läsare av den brittiska avskrädesblaskan Daily Mail uttryckt sig fördömande i kommentarsfältet.

Frida Boisen är en av dem som var snabb att göra politik av »nyheten«. I en krönika i Expressen (»Då infinner sig plötsligt tystnaden« 30/5) jämför hon de starka reaktionerna på Alicia Vikander-bilderna med flatheten inför Johnny Depp. En framgångsrik kvinna som röker vs. en framgångsrik man som anklagas för misshandel av sin fru Amber Heard.

Världen rasar mot Vikander, men inte mot Depp, menar Boisen.  

Problemet är att utgångspunkten inte stämmer: världen rasar inte för att några personer som läser Daily Mail skriver korkade kommentarer på tabloidens sajt. Också, om det nu är så att vi har större tolerans gentemot män än kvinnor, är det inte alltid gamla unkna patriarkala föreställningar som styr. Det gör också den välmenande men kontraproduktiva peppjournalistiken där kvinnan ständigt ikläs rollen av förebild och övermänsklig supermama. Den journalistiken bedrivs inte sällan av kvinnor som kallar sig feminister.

Och hur är det egentligen med världens tystnad gentemot Johnny Depp? Jag »hör« den inte.

Här i Sverige manade folk till bojkott av hans spelning på Gröna Lund och i USA går hans film »Alice i spegellandet« allt sämre på grund av anklagelserna mot honom.

Ingen tjänar på en svartvit världsbild eller ogjord frittata.