Barbara Bergström perfekt offer för af Kleens yxjobb
Amerikanerna kallar det ett yxjobb. Björn af Kleen har byggt sin karriär på – och bemästrat – journalistikens lustmord.
Toppbild: Malin Hoelstad/TT
Artikeln om Barbara och Hans Bergström, Internationella engelska skolans radarpar, gick i det organ som herr Bergström en gång själv var chefredaktör för, Dagens Nyheter. Man kan bara ana den särskilt raffinerade njutning som ett sådant fadermord bjuder. Reportaget publicerades först i lördagsbilagan, men DN kunde bara inte hålla sig. Redan på torsdagen bubblade Alexander Mahmouds surrealistiska bilder och Björn af Kleens försåtminerade text ut på nätet.
Vilken fart den fick. Och vilket samfällt hånflabb.
För ordningens skull: jag har en styvdotter som gick en del av grundskolan i Engelska skolan. Min fru nämns i förbigående, varken positivt eller negativt, i af Kleens text. Det är inte därför det här intresserar mig. Mitt intresse är konnässörens.
Det sägs att begreppet yxjobb, ”hatchet job”, från början var bokstavligt. En ”hatchet man” var en kinesisk lönnmördare i USA. Men ganska snart importerades begreppet till journalistiken. En hel svärm amatörer och klantskallar vevade förstås sina slöeggade tomahawker genom offentligheten. Men det fanns också riktiga konstnärer. Lustmördare som visste att ett bra yxjobb inte bygger på råstyrka, utan på minutiös urskiljning.
Några enkla tumregler för det perfekta yxjobbet gick snart att urskilja:
- Hitta offer som av egen kraft springer rakt in i yxan.
- Hitta offer som i kraft av rikedom, titlar, eller andra privilegier, aldrig kan göra anspråk på empati, eller ens sympati.
- Hitta offer som, när de väl fått yxan i skallen, framstår som så löjliga att en tredje person som kommer med invändningar själv kan hånas tills bara löjet återstår.
- Och, framför allt, var säker på att ha mobben med dig, redan innan du börjar. Ge dig aldrig in i ett riktigt kontroversiellt ämne, där du själv som yxmördare riskerar att få en skråma.
Följer man de här reglerna behöver man aldrig offentligt svinga yxan på ett vulgärt sätt. Mordet är ett faktum, redan innan man plockat fram vapnet, för offret väljs just därför att det är dödsmärkt.
Björn af Kleen har byggt sin karriär på den här modellen. Han började med ett verkligt praktobjekt, fideikomissadeln, som förstås inte ens begrep vad som skedde. Han bjöds in i Ulf Adelsohns östermalmssalong och kunde givetvis använda det till att skriva om ”nästa fas i SD:s normalisering”. Och nu dagens lägst hängande frukt: friskolemiljardären Barbara Bergström och hennes förmögenhetsförvaltande make.
Det var gjutet: alla mätningar visar att svenskarna, långt in i borgerligheten, retar sig på friskolesnurren. Borgerliga partier har kört fast, antagligen därför att de har så många kompisar i branschen. Och så mycket dumheter har släppts igenom under friskoleflagg, att vem som helst vrider på sig i genans.
Ingen risk för yxmördaren överhuvudtaget, alltså.
Men just det här yxjobbet var alldeles särskilt elegant. Alexander Mahmouds fotografier, ur grodperspektiv, eller genom glasrutor, såg ut som bjärta, lockbilder till en samhällskritisk satirpjäs på någon av Dramatens experimentscener. Textförfattaren af Kleen kunde nöja sig med att skriva en lång, hyfsat stram bildtext. Han visste, som den virtuosa yxman han är, att tricket snarast var att hålla igen. De sociala medierna gjorde resten.
Af Kleen har nyligen bevakat Karolinska Institutets bisarra diskussion om att ta bort alla personnamn från lokaler och platser, att magasinera porträtt och byster, allt med motiveringen att någon annars kan känna sig kränkt. I det sammanhanget lämnade han yxan hemma. Ett sådant ämne är för farligt.
Det här är verkligen journalistikens fegaste genre. Men ett fascinerande hantverk, när man får följa en mästare.
