Barn som riskkaptial
Funderar på att köpa aktier i Kunskapsskolan. Verkar som en räntabel verksamhet. Föräldrars förhoppningar om att ge sina barn en bra utbildning utgör antagligen en pålitlig efterfrågan. Och marknadsstrategin är aggressiv. Bland annat vill man ta över skolor i Storbritannien. Jag ska sätta en av mina analytiker på att titta på detta.
Kanhända finns det stora pengar att tjäna, på de skolor i utsatta och segregerade områden som enligt en av regeringen Blairs sista lagändringar kan tas över av marknaden så att alla barn får lika tillgång till friskt och driftigt marknadskapital. Om det nu är de skolorna det gäller. Kanske handlar strategin i stället om att ta över välfungerande offentliga skolor i välartade medelklassområden av typ Täby? Faktiskt skulle jag gärna vilja veta vilka barn som Kunskapsskolans analytiker kommit fram till är mest räntabla, de som får mer i offentliga bidrag för att de är socialt utsatta eller de som kostar mindre att lära för att de generellt är mer välartade?
Men det blir inga aktier i Kunskapsskolan. Jag har inga pengar. Och även om jag hade det, så har jag ända sedan jag gick på superblåsningen Telia hållit fast vid att man som skattebetalare inte skall skänka pengar till näringslivet. Det är ju trots allt mina skattemedel som hamnar i vinstpotten hos Kunskapsskolan och dess ägare Investor.
En rad av de stora bolagen inom vård- och skolverksamhet delägs av riskkapitalbolag. Den som påstår att ägande och finansieringsformen inte spelar någon roll så länge vi får kvalitet för pengarna får lov att förklara för mig på vilket sätt riskkapitalbolag är ansvarigt ägande. De är inte direkt några gamla tiders brukspatroner med personligt ansvar för arbetskraft och verksamhet. Om ett riskkapitalbolag ger sig in i omsorgsbranschen beror det på att man gjort en kalkyl som visar att det är räntabelt att spekulera i människor. Jag är så pass gammalmodig att jag tycker att det är direkt omoraliskt. Och förödande, för solidaritet och jämlikhet och … ja, ni vet.
Socialdemokrater brukar säga att människovärde aldrig får ställas mot marknadsvärde. Men det är svårt att hitta mer konkreta exempel på hur marknadsvärdet urholkar människovärdet än i den svenska vården. Låt mig ge ett personligt färgat exempel. Under sommaren avled min farfar. Vi satt hos honom på Karolinska. Där var det ingen som hade tid att läsa journalen. Vi fick förklara varför farfar verkade så frånvarande, inte svarade på tilltal, inte ville äta. Farfar kunde inte äta. Men runt honom låg piggare åldringar, som inte heller åt. Varför? Jo, för det var Sodexholådor, omskrivna under den gångna sommaren och bäst beskrivna med personalens egna ord: Ej människovärdig föda. Till slut protesterade vi högljutt när den ansvarige läkaren försökte trycka in stelnade pastaskruvar i farfars tandlösa och passiva gom. Kändes som en modern form av ättestupa – kvävd av en Sodexhoskruv.
Man behöver inte vara särskilt ideologiskt dogmatisk för att uppfatta att något är fel när verksamhet som vård och skolor styrs av snäva vinstprinciper och när detta gått så långt att resultaten är en Kafka-liknande organisation där den enskilde »kunden« har rätt lite att säga till om. De flesta människor, när de konfronteras med Sodexholådan eller med DN:s uppslag om att vinsterna från svenska friskolor investeras utomlands där möjligheterna att göra vinst på människor är ännu större, känner i magen att något är fel. Man kan också konstatera att även den höger som en gång tyckte att privatisering och konkurrensutsättning i välfärden var bra sätt att bryta den offentliga sektorns monopol börjar få kalla fötter. Det är liksom en annan sak med Sodexho och Investor än med avknoppad personal som drivs av en känsla för vården. Men när Carin Jämtin gick ut och vågade ifrågasätta att friskolor tillåts göra vinst – STOR vinst – fick hon svar på tal som hette duga av en före detta finansminister som menar att vinst är utmärkt och av en kommunalpolitiker i Haninge som menar att vinsten inte är problemet utan kvaliteten – den som blir så mycket bättre av vinstdrivande företag. Som sagt, man behöver inte vara dogmatisk. Men Jämtin svor i kyrkan och fick svar från dogmens företrädare.
När ska socialdemokratin sluta att dum-tro att vinst i sig är bra? Jag hoppas på storgräl i friskole- och vinstfrågan på kommande s-kongress, ett riktigt praktgräl där strån och stickor ryker och taket lyfter åtminstone några meter. Finanskrisen en ödesfråga för socialdemokratin? Räcker med att gå till skolan.
***
För övrigt är dystopierna tillbaka. Framtiden är influensafebrig, klimatvarm och skuldsatt. Ska flytta till Paris. Varmare klimat = Seine kommer att drabbas av allt värre översvämningar. Det gör inget, säger min man, vår lägenhet ligger på tredje våningen och förresten har jag fyllt klädkammaren med konserver.
