Bästa historiepodden räddar sömnlösa nätter

Dagvill vaknade jag, men lördag måste det vara, slog det mig, liksom att det var sol, och jag åkte och lämnade in min racket för strängning på GLTK, och satte mig för att skriva på något som jag ville bli klar med, men var märkligt trött och loj i skallen, något som bara väckte en indifferent känsla, inget betydde nåt och jag pratade med äldste sonen och min syster och insåg att jag behövde röra mig, promenerade ut på stan med målet att köpa en god ost i saluhallen och kom en hem med en fin herrgård, gjorde en middag, kollade på en film om första världskriget. Den hette Powder Keg och började med bilder från Paris 1913, premiären av Våroffer, den 29 maj det året, med hela världens kulturelit på plats och de fick mer än de bad om, den hårda musiken, dansarnas rörelser, de annorlunda kostymerna, den konstiga koreografin, och buade och visslade, föreställningen slog an en illasinnad och hämndlysten ton, proklamerade en ny värld, förebådade en kaotisk era, hatisk, meningslös och ond. Profetisk var den och när kriget kom blev det mer destruktivt än något, vare sig förr eller senare, och ledde inte till att nån av de inblandade nationerna som rustat för det uppnådde något av sina mål.  

Hur såg den värld ut som hade fött en sådan bubblande ansamling av destruktivitet. I Europa kallades den för La Belle Epoque och präglades av fred och välstånd. Aldrig tidigare i människans historia hade en så stor andel av jordens befolkning gått från fattigdom till ett anständigt liv med möjlighet att kunna försörja sig själv.  

Jag hörde dem speakern beskriva spänningarna i denna vackra epok som att den styrande eliten dels kände pressen och trycket från de stora massorna i sina länder att dela med sig av inflytande, ge arbetare och kvinnor lika rösträtt, se till att välståndet som skapades fördelades mer rättvist. Dels att eliterna, kungarna, tsarerna, det nät av kusiner och släkter som styrde dessa länder, tävlade om herraväldet, och ville utmana Storbritannien.  

Det var semester och jag var ensam hemma, två familjemedlemmar permanent utflugna, två i Frankrike för att få lite riktig sommarvärme, och jag ringde en kompis och föreslog tennis, men han hade haft spelning – han är över femtio och extraknäcker som popstjärna – och var dessutom på fotboll – Blåvitt-BP – när min fråga kom, så jag promenerade hem, åt pasta och drack två glas vin och kollade OS, simningarna, och sen Persona på Netflix, och denna filmpärlas vackra foto fick mig att längta till Fårö, och efteråt somnade jag, men vaknade på natten av balkongdörren som slog i vinden och hittade ett antal poddavsnitt som hette The Road to Armageddon som började med att en britt – med utstuderat tillgjord tysk brytning – läste ett brev:    

”Käraste Nikki, må himlen välsigna och skydda dig och må du bli framgångsrik i ditt arbete för ditt folk och må du vänligt acceptera som födelsedagspresent en vattenfärgsmålning av en konstnär. Den visar Achillion, från havet. Blå himlen omgiven av söta dofter av blommor. Jag hoppas du får en chans att se den här ön, den är underbar. Folket är tyst, enkelt och väldigt artigt. Och inga turister.  

Au revoir I hope. 

Din mest tillgivne 

Willy” 

– Vem är den charmerande man som skriver detta brev, som älskar vattenfärger och Greklands blommor,  sa en munter röst. 

– Vår gamla vän kaisern, svarade en lika munter. 

Jag log. Att höra podden The Rest Is History's formidabla värdar, Tom Holland och Dominic Sandbrook, livfullt återuppväcka sedan länge döda själar, ge dem märg och must, var inte dumt. Inte att bli dagvill heller.  

***

Läs även: Konsten att leende rangordna sitt kulturarv

Läs även: Valet som förändrade allt