Befria oss från matkreatörernas diktatur

Hur har ni det med fine dining, nuförtiden? Innan ni svarar måste jag påpeka att saken naturligtvis bara i liten utsträckning handlar om mat.

Fine dining är ”upplevelse” som handlar om presentation, textur och kreativitet. Ja och så i viss mån om smak. På maten. Många talar om den här sortens ätande som en konstform.

I en överexalterad värld som i tur och ordning plågats av corona, krig i Ukraina, 7 oktober och en amerikansk president som gått bonkers är det förståeligt att man längtar efter… mat.

Jag vet inte, fine dining kan vara er favoritsysselsättning, men senast jag var med om en sån här sorts upplevelse, fick jag stänga munnen hårt och sätta mig på händerna, rent bokstavligt.

In kommer Gösta, vi kan kalla honom så. Med raska rörelser över bordet lyckas han avsluta samtalen och även den mest initierade diskussion. För vi har ju trots allt gått med på att utsätta oss för både Gösta och en kulinarisk upplevelse. Vi har väntat i månader och vi har betalat bokningsavgiften, så stäng munnen och ägna restaurangföreläsningen din fulla uppmärksamhet. Capisce? Och vad gör Gösta? Han harklar sig och förklarar sedan ”konceptet” för kvällen.

Ofta finns en ideologi i botten, som går ut på att definiera för novisen vad som inte är ätbart, och vad som är ätbart och därför följaktligen är vad som serveras på denna matscen. Du kanske är hungrig, du kanske inte följer med i menuettens alla vändningar men då är du helt utlämnad. Åt Gösta. Han bestämmer helt enkelt vad du ska äta. Likaså bra. 

På bordet finns minst två, gärna tre glas till varje kuvert. Det svämmar över av assietter som verkar ha en mer självklar plats vid bordet än gästerna, som vanligen svävar i okunnighet om porslinets roll i dramat.

Borden är för små, åtminstone för små för allt som belamrar dem. Och varför? Därför att dirigenten på det här sättet får uppmärksamhet samtidigt som gästen blir den ofrivillige åskådaren till… hur besvärligt det är att vara Gösta. Jättestackars, verkligen.

Att flytta runt rekvisitan är helt enkelt ett kraftfullt medel för att få gästen att känna sig som en del av problemet. Kanske är det gästen som tar för stor plats? Gösta flyttar på glasen, för snart är det dags för Lill-Gösta att presentera brödet.

När Gösta är nöjd med brödet, och bordets utseende, inleder han sin föreläsning. Den kommer en gång för alla göra klart för dig att du är novisen som inträtt i det heliga och att det är översteprästen och ingen annan som orkestrerar din kväll.

Börjar du nånstans här bli förbannad, är det faktiskt mer begriplig än om du spelar med. För vem är det som betalar kalaset? Du!

Kanske värt att stanna välja en klassisk bistro nästa gång du vill gå ut.

Ja, eller varför inte göra som Edward Blom?

Nyss gick han ut i sociala medier med sina tips för att få ner matkostnader: Sluta köp färdigmat. Sluta köp bisarra slöfockvaror som färdigriven ost. Sluta köp ”ytterfilé” och välj i stället de billigaste köttdetaljerna, mal sedan själv till färs eller koka i tryckkokare. Gör grytor med hög andel billiga rotfrukter och lök. Brygg din egen öl. Föd upp kaniner – detta har han ännu inte prövat själv. Jaga utgångna halva-priset varor. Köp grädde för halva priset och gör eget smör. Ställ om tomten till en enhet för matproduktion, äpple, hallon, potatis är lättodlat. Köp baljväxter i torkat tillstånd och blötlägg själv i stället för att köpa på tetror. Ät mer surkål. Handla på orientbutiker i förorterna. Laga husmanskost som lappskojs, kroppkakor, leverbiff, ärtsoppa. Köp olja i femliters dunkar. Lagra billig ost själv i källaren tills den får smak.  

Lagra billig ost själv i källaren tills den får smak. Vilken underbar framtid det skulle vara att lägga fina feta ostar på hyvlade plankor och gå runt och titta på dem tills de smakar… ost.

Så låt oss gommens slavar befria oss från matkreatörernas diktatur.

I framtiden vill vi bara ha vanlig god mat, serverad på lagom stora bord utan några som helst predikningar. Jättetack!

***

Läs även: Woke-språket har blivit en klassmarkör

Läs även: Att gå i inre exil