Behöver du en torped, Fredrik Lundberg? Ring mig!

Bäste Fredrik Lundberg. Boulevardpressen meddelar att du har förlorat ett mål i Mark- och miljödomstolen rörande exploatering av den vackra Ekudden, som gränsar till din villatomt på Strandvägen i Djursholm. Skadeglädjen griper omkring sig bland enklare själar, och särskilt roligt har man åt att du i dina försök att stoppa utbyggnaden av det där caféet anförde två rödlistade arter, närmare bestämt svartpälsbi och läderboll. Ändå godkändes byggplanerna. Hur är det möjligt?

Låt mig förklara. Svartpälsbiet må vara sällsynt men hör inte till de mest hotade av Sveriges närmare 300 arter solitära bin. Kul att hitta men inte mer. Läderboll är å sin sida en ganska charmlös röksvamp som inte har gjort någon människa glad sedan den gången Svenska Dagbladet skrev: »läckrare matsvamp än läderbollen torde icke stå att uppleta, kompakt och fast och snövit i köttet«. Det var 1936, när Svenskan ännu höll sig med reguljära svampkorrespondenter. 

Du har alltså använt fel ammunition, för finkalibrig. Läderbollen är faktiskt lösplugg i sammanhanget, då arten gynnas av tramp och andra störningar. Exploatering, kort sagt. Mina efterforskningar ger även vid handen att konsultfirman som nosade upp dessa två rödlistade arter inte var anlitad av dig, som pressen skriver, utan av Ekuddens ägare Danderyds kommun, vilket kan förklara varför domslutet gick deras väg. Rättegången var helt enkelt riggad. 

Att man hyr in torpeder i kinkiga rättstvister är förstås inget nytt, men till historien hör att alla som jobbar med rödlistade arter vet att det finns två sorters beställningar. »Hitta allt« är den ena. Den andra lyder: »Hitta ingenting«. Den förra beställningen, som är dyrare, används av aktörer som vill stoppa något, en cementfabrik eller vad det nu kan vara, medan det senare önskemålet vanligen kommer från hugade exploatörer. Ditt misstag var således att använda kommunens egen miljökonsekvensutredning.

Jag har noga studerat Ekudden. Att bara leverera två rödlistade arter från platsen låter som ett skämt. Om du i stället hade anlitat mig hade jag kunnat offerera ett par dussin, minst. Vi som äger vida kunskaper om sådant fakturerar förvisso en rundlig timpenning, men som framgångsrik byggherre vet du såklart att litauiska betongarbetare från bemanningsföretag på Caymanöarna kan göra mycket, men inte allt. Somligt måste få kosta, och dit hör ärenden som rör biologisk mångfald. Där ligger balterna ännu i lä.

Med hjälp av en malaisefälla (googla) hade jag dessutom kunnat fånga åtminstone någon för vetenskapen tidigare okänd art, säg en puckelfluga, som sedan för att hedra finansiären kunde ges artnamnet lundbergi. Frank Zappa, Donald Rumsfeld, Greta Thunberg och Chewbacca – alla har fått nya arter uppkallade efter sig. Varför inte också du? Tro mig, där hade de fått något att bita i på Mark- och miljödomstolen: En art som i hela världen bara är känd från Ekudden, Djursholm, Sverige. Om så självaste Gud Fader sökte bygglov på den där markplätten vore saken juridiskt svår.

Så går det till. Ring mig nästa gång. 

Dock vore det oetiskt att förtiga metodens risker – som är betydande, särskilt vid fastighetsfejder i de bättre bemedlades villakvarter. Vapnet kan liksom baktända. Tänk därför tanken att någon av dina lågsinnade grannar mot skälig ersättning hyr in en torped, exempelvis mig. Ditt ställe är ett paradis, det ser man redan på satellitbilderna. Jag kunde säkerligen stampa fram så många rariteter därifrån att du i framtiden knappt finge snyta dig utan att först begära dispens hos garanterat fientliga miljötalibaner i Bryssel. 

Nej, rödlistade arter är inte att leka med. För den som kan konsten att läsa det finstilta i landskapet finns de nästan överallt, och letar man ihärdigt nog under lång tid hittar man rent sagolika mängder. Själv törs jag inte rapportera allt jag hittar på den sjötomt i skärgården som är min sedan decennier, eftersom den ackumulerade summan av dessa i varierande grad hotade och skyddsvärda arter nu endast överträffas av Galapagosöarna.

Vid närmare eftertanke bör du kanske bara vara glad över caféet vid stranden och glädjas ännu mer åt att pamparna i Danderyds kommun inte fick för sig att stärka likviditeten genom att sälja hela udden för 500 miljoner till någon kulturlös it-fjant med onaturligt mycket pengar och idéer om arkitektur som kan få en gammal DDR-bunker att framstå som snickarglädje. Det och en trädgård av idel grus och gräs och skrumpen läderboll, i bästa fall. 

Med utmärkt högaktning och fältbiologiska hälsningar. 

***

Läs även: Oredans Sverige - fifflarnas förlovade land

Läs även: Årets miljösvensk: "Folk är lite rädda för mig"

Prenumerera på fokus här.