Behöver män mer kärlek än kvinnor?

Jag har en lite udda teori. Eller åtminstone udda för att komma från mig, eftersom jag offentligt anses vara någon form av misogyn reaktionär kvarleva från 40-talet som vill att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor. En sådan där typ som hyllar den manliga manligheten och som, enligt mina belackare, tycker att män ska bita ihop och kvinnor bara ska behaga männen och få dåndimpen om saker går dem emot.

Det vetenskapliga läget avseende psykologiska könsskillnader på gruppnivå är mycket tydligt. Könen skiljer sig åt på ett flertal punkter. Män är i studier mindre empatiska, mindre sociala och mindre verbala än kvinnor. Kvinnor å sin sida är bland annat mer emotionellt labila och mer behagliga i sociala sammanhang. Mer fogliga och oroliga om man så vill. 

Jag ifrågasätter inte de studier på ämnet som gjorts och de är många. På många plan stämmer detta också överens med den allmänna bild man får i samhället kring hur vår könskaraktäristika varierar. Men ändå funderar jag lite på en del av de där egenskaperna. 

En annan sak som är vedertaget kring könsskillnader är vem som väljer vem. Det är ovedersägligen så att det är honan som väljer hane – inte tvärtom. Detta evolutionära faktum är visat för i stort sett alla däggdjur och många av de egenskaper som skiljer könen åt kan åtminstone teoretiskt förklaras av just detta faktum. Hanen måste imponera på honan för att bli vald. Samtidigt är det dessutom viktigare för kvinnor att utveckla social förmåga, omsorg och empati i en stam, eftersom hon är gravid och därefter har ett barn som måste tas om hand. I arkaiska miljöer kan hanen plötsligt bara försvinna för att befrukta nästa kvinna. Det är inte sympatiskt men det är evolutionärt sant.

Så ser det vetenskapliga läget ut, men låt oss lämna vetenskap och ägna resten av texten åt så kallad anekdotisk bevisföring. Alltså teorier som bygger på vad man observerar i sin närhet. Slutsatser som bygger på ackumulerad erfarenhet av alla de möten med andra personer som vi människor har, men som inte är strukturerade eller tar hänsyn till felkällor. Och det är då min teori kommer in. 

Tänk om studierna som visar alla dessa könsskillnader bara visar hur vi människor agerar i en social omgivning utanför själva parförhållandet? Tänk om det är männen som är mest emotionella i relationen? Efter att ha kontrollerat för detta i min ytterst selekterade vänskapskrets, förefaller det i alla fall inte omöjligt.

I de flesta moderna parförhållanden tycks det mig som att mannen är den som är mest känslig och orolig över att inte få sin respektive att se honom och bekräfta hans kärlek. Kvinnan är betydligt coolare och visar sin kärlek genom att köpa en och annan skjorta eller ett par skor, men mannen vill få kyssar och smek, för annars är han orolig att han inte är älskad. Stundtals blir han helt emotionellt instabil. För att få sin kärlek backar han undan varje konflikt och blir medgörlig som ett lamm. Precis som en dålig löneförhandlare på en arbetsplats.

När man tänker efter så är ett sådant evolutionärt scenario faktiskt inte helt feltänkt. Förutsatt att mannen inte lämnar den kvinna han gjort gravid, så är det ju hon som väljer. Om mannen är av den sort som faktiskt känner empati (och sådana finns det ju faktiskt gott om, även om det finns skillnader mellan könen på gruppnivå) kommer han att vilja tillfredsställa sin respektive mer än vad hon behöver tillfredsställa honom. 

Nåväl. Vem vet hur det egentligen förhåller sig. Men man bör komma ihåg att det resultat man får i en undersökning endast är det man faktiskt mäter. Och mig veterligen är denna aspekt av empati, emotionell instabilitet och medgörlighet inte särskilt välundersökt. Kanske är män faktiskt både fina människor och sociala djur – precis som kvinnor – men med en lite annorlunda psykologisk profil, som inte syns i vanliga undersökningar.

Eller så är det bara önsketänkande. Kanske är det bara jag själv som behöver så mycket kärlek. Och då är det förmodligen ett tecken på misogyni och narcissism. För sådana är ju vi män egentligen. I alla fall om man ska fråga dagens genusfeminister.

***

Läs även: Män röstar på Mars och kvinnor på Venus

Läs även: Johan Hakelius: Lägg ned den fantasilösa könspsykosen