Behovet av demos överskuggar allt
Europa saknar demos. Allt prat om hur tokiga britter är, hur lite de vet om EU och hur mycket det ljögs i folkomröstningen, missar den sanningen. Om man gör det enkelt för sig är demos ett »vi«. Vill man vara lite mer exotisk kan man kalla det stam. Oavsett vad man kallar det är demos en förutsättning för att kunna fatta kollektiva beslut. Finns inget »vi«, finns heller ingen grund för att komma överens och ingen vilja att böja sig, när beslut går åt ett annat håll än man önskat. Försök till kollektiva beslut, utan grund i demos, provocerar. Det har mindre att göra med hur viktiga besluten är i sak, än med att besluten uppfattas som illegitima.
Det var brexitomröstningens kärna, oavsett hur smutsig kampanjen var, eller hur illa informerade väljarna var. Runt om i EU tar samma olust olika uttryck, från östeuropeiska krav på decentralisering över Marine Le Pens folkomröstningsplaner till kristdemokraternas och moderaternas flört med de starkare nationella parlament som regeringen Cameron förhandlade fram inför folkomröstningen.
Att driva på för en »allt närmare union«, när unionen saknar demos, har väckt starka och fula motrörelser och har underminerat nationalstaten, som, vid sidan av mindre enheter, varit Europas vanligaste demos. Maastrichtavtalet, för nästan 25 år sedan, bortsåg från detta. Nu har vi resultatet.
Men även om EU hade valt en annan väg är nationalstaten på väg att förlora sin kraft som demos. Länder klyvs geografiskt, som i Spanien och Storbritannien, men även socialt och kulturellt. Kosmopolitiska samhällsgrupper skapar nya »vi« över nationsgränserna. De som blir kvar söker också ett nytt »vi«. Chauvinismen ligger nära till hands.
Flera av artiklarna i Fokus stora sommarnummer rör vid det här. Annie Reuterskiölds intervjuer med EU-parlamentariker – demokratiska representanter utan egentligt demos – är ett exempel. Reportaget om moderaternas långsamma omprövning av sin relation till sverigedemokraterna, som Annie skrivit tillsammans med Torbjörn Nilsson, ett annat.
Den oro, ilska och repressiva ordningslängtan som växer i ett samhällsklimat av det här slaget, är en bärande del av Carl-Michael Edenborgs samtal med Anne Heberlein.
Där finns stoff för en hel sommar.
Vi ses igen den 26 augusti.
