Bejaka din inre artonåring

Jag är nervös. Jättenervös. Och förväntansfull. Och lite ledsen men ändå gladare än jag någonsin varit innan. Jag har en fin ny vit klänning på mig och står i cafeterian tillsammans med hundratals andra gymnasietreor som också ska springa ut ur Stålhagsskolan i Hultsfred. Året är 1992 och över den stelsprayade stubbluggen ska det snart tryckas en alldeles ny kritvit studentmössa. Alla föräldrar står utanför och väntar och jag tänker att det här är starten på nått alldeles nytt. Nåt fantastiskt. Att det är nu framtiden börjar.

Jag tänker att från och med nu ska jag bara göra sånt jag vill. Aldrig mer ska jag gå i en skola. Aldrig skaffa familj och barn. Jag ska bli en äventyrlig globetrotter som reser jorden runt, varv efter varv tills Ola Skinnarmo framstår som en mes. Jag ska slåss med lejon, bygga barnhem, rädda världen och sen ska jag skriva böcker om mina resor. Kanske åka tillbaka till min gymnasieskola, berätta för storögda elever om mina äventyr och visa min hand utan fingrar som jag förlorat i en närkamp med ett djur. Den ljusnande framtid är min! Jag tittar på min mössa och tänker att den här ska jag spara som en symbol för det nya livet. Den ska vara vit och vacker och hänga på min vägg som ett minne. Eller ja, på någon annans vägg då eftersom jag aldrig kommer vilja ha ett hem.

Det blev inte riktigt så. Inte ens nästan. 23 år senare sitter jag här i ett radhus med två barn och ett pass nästintill tomt på stämplar, förutom de från Egypten och Kanarieöarna. Bara ett år efter min student skulle jag sitta på en humanistisk institution i Lund och läsa teorier av Bourdieu. Sen skulle det bli massa jobb. Och 1 st man och 2 st barn. Och radhus och kombi. Och skilsmässa och ny man. Några depressioner, massa övertid och läsglasögon i styrka 2,5.

Det blev inte alls som jag tänkt mig förstås. Inte ens med mössan. Bara 1 timme efter jag sprungit ut tappade jag den i en lerpöl. Smutsig och ful hamnade den i en låda hos mina föräldrar.

Det var mycket jag inte visste om framtiden när jag var 18 och tog studenten. Och det var kanske lika bra det. För det har jag lärt mig; det blir precis aldrig som man tänkt sig. Det blir oftast väldigt bra ändå. Men inte som man trodde.

Snart kommer studentekipagen dra förbi utanför mitt kontorsfönster i stan. De kommer skrika och vråla och tjoa och spela musik så fönsterrutorna skallrar. Och jag kommer ännu en gång undra, hur kan de vara så glada? De vet ju ingenting om framtiden och ändå är de så lyckliga. Eller är det just därför?

Eller var det nått annat som fanns hos mig då en junidag 1992 i Stålhagsskolan? Jag visste inte nåt om framtiden men jag var så fullständigt övertygad om att alla möjligheter fanns. Att jag kunde göra precis vad jag ville. Trots arbetslöshet, pengabrist och begynnande finanskris. Vad hände med den känslan?

Egentligen borde vi alla en gång om året damma av våra gamla mössor i maj. Plocka fram dom gulnande klenoderna, hoppa upp på närmaste studentflak och åka med några varv och sjunga om den ljusnande framtid. Frottera oss med den gränslösa framtidstro som bara en nykläckt berusad student på ett flak kan. Inte att för att jag längre vill resa jorden runt, jag nöjer mig med lite hopp om att orka ta barnen till en nöjespark i sommar. Men för att lyfta blicken från fiskpinnarna och tänka: Allt är möjligt. Att framtiden börjar nu. Hela tiden.