Beröringsskräck möjliggör romska parallellsamhällen

Romani krís — en traditionell domstol för konfliktlösning och medling bland romer. I påföljdskatalogen finns alltifrån böter till total uteslutning på viss tid ur den romska gruppen. Ett parallellt förfarande med andra ord, utanför och i strid med det svenska rättsväsendet. Om någon liknande företeelse hade uppstått i en annan kontext, med inblandade ur majoritetssamhället, hade staten sannolikt kraftfullt reagerat utifrån rättsstaliga principer. Men inte nu.

Det är, ska det återigen fastställas, skillnad på folk och folk i jämlikhetens Sverige.

Frågan om romani krís existens i det svenska samhället uppmärksammades nyligen i en artikelserie av reportern Jenny Strindlöv som guidade läsaren in i en annan verklighet. I Malmö stads lokaler har nämligen ”möten” inom ramen för romani krís hållits, under ledning av Stefan Wydow, vice ordförande i Malmös romska råd. Wydow, som på uppdrag av kommunen samtidigt arbetar med att inkludera romer. 

Det finns mycket att problematisera kring såväl romani krís som Wydows dubbla agenda. Men de opererar inte i ett vakuum. De existerar och agerar på det sätt de gör för att de tillåts göra det. Det uppseendeväckande är således inte enbart att det förekommer parallell rättsskipning i rättsstaten Sverige, eller att Wydow hycklar. Det intressanta är att samhället accepterar att det förhåller sig så här och att anledningen till acceptansen kokar ner till beröringsskräck och feghet. 

I Malmö finns ett kommunalråd vid namn Frida Trollmyr (S) som är ordförande i kulturnämnden. Trollmyr är därutöver också ordförande i romska rådet. När hon konfronterades med uppgifterna om Wydows agerande påstod hon att informationen var okänd för henne. Av ett inspelat samtal framgår emellertid att så inte var fallet; det socialdemokratiska kommunalrådet fick information om sakförhållandena redan i september i fjol (Kvällsposten 16/6).

Av den dolda inspelningen, som Strindlöv citerar ur, framgår nämligen hur en romsk man kontaktar Trollmyr i syfte att larma om hedersförtryck, korruption och om romani krís, varpå hon svarar: ”Och vad ska jag göra, lägga ner verksamheten (kommunalt drivna RICK, Romskt informations- och kunskapscenter, min anm.)? Då begår jag politiskt självmord”.

Trollmyr är dessvärre inget unikum och det anmärkningsvärda uttalandet något som hade kunnat fällas av politiker av skilda kulörer, även om det blir extra pikant att det handlar om en företrädare för ett parti som säger sig stå på de utsattas sida med parollen om ”allas lika värde” som ledstjärna. Tvärtom är det just för att Trollmyrs synsätt är så vanligt som svensk offentlighet så länge kunnat blunda för och relativisera frågor kopplade till minoriteter och utrikes födda enligt vad som närmast kan beskrivas som välviljans rasism.

Enligt Trollmyr är det alltså ”politiskt självmord” att agera. Frågan är varför det inte är politiskt självmord att inte agera? Varför den som agerar mot hedersförtryck, korruption och ett parallellt rättssystem över huvud taget skulle äventyra sin karriär? Borde inte ett sådant agerande i stället premieras? Se där några frågor som hade varit relevanta att undersöka.

Ett case för statliga Delmi, delegationen för migrationsstudier, månne?