Betygssättning av de döda är en kampsport 

De mortuis nil nisi bene. Om de döda intet annat än gott. Det var det första latinska uttryck jag lärde mig. Varför förstår jag inte. Jag minns inte att orden någonsin förekom i familjesammanhang och min undervisning i latin var ett dåligt skämt. Men det där ned döden inser var tonåring är viktigt, även om vi senare i livet försöker förtränga insikten. 

Dock fastnade frasen och under årens gång har den gjort sig påmind. Första gången var när jag var nyhetsjournalist och en äldre, något Don Quijote-liknande kollega, ville ta bort dödsrunorna som radion sände när kända personer gått ur tiden. ”Alla gamla dör ju", påpekade Don Quijote. ”Alltså är det ingen nyhet att den eller den nobelpristagaren dött”. Svårt att säga emot men det visade sig att lyssnarna var mer intresserade av konstnärer som dött än av levande partiledares senaste utspel. De avlidna vann. Och segrarna har blivit fler.  

De döda har en tendens att dyka upp i minnet, välformulerade och synliga. De efterlevande är mindre precisa. Runorna efter Suzanne Osten och Elisabeth Ohlson är fyllda av lovord. Inget ont i det. Bägge är värda respekt och i princip tror jag att romarna hade rätt när de sade att man inte skulle tala illa om de avlidna. Men superlativerna efter Osten och Ohlsons är påstridiga, de rymmer en illasinnad undertext. Suzanne Osten var förvisso en superbegåvad regissör. Hon kunde få bort stelhet och konventioner genom att be skådespelarna sitta på golvet i stället för att stå framför mikrofonerna i radiostudion. Hon kunde stryka ned ordmassorna i de tidiga Lars Norén pjäserna och hitta den spelbara kärnan. Lika sant är att hennes uppsättningar ibland tappade fokus.  

Elisabeth Ohlson var förvisso en kämpe och hennes bilder betydde mycket för många. Jag säger inte emot de som hyllar hennes insatser för HBTQ. Men var hon en fotohistoriskt viktig fotograf? Jag är inte säker på det. Andres Serranos provokativa bilder av Jesus tror jag kommer att leva längre än Ohlsons övertydliga. Men kanske har jag fel. Det gör detsamma, betygssättning av döda är en överskattad kampsport. Min tvekan gäller inte hur Ostens och Ohlsons verk skall värderas. Mina frågor gäller minnesorden. Mycket i runorna tycks mig vara dold polemik. Suzanne Ostens förtjänster framhålls för att kritisera Bergman (trots att jag hört bägge tala väl om varandra), Elisabeth Ohlson lyfts fram för att kritisera den underförstått bigotta kyrkan (som ställde ut hennes bilder).  

Att Osten och Ohlson betydde mycket är otvetydigt. Men räcker det inte med att de gjorde skillnad, måste deras död användas för att kritisera andras verk. Måste de utnämnas till genier. Räcker det inte att de bägge skapade något som inte fanns tidigare. Jag tror inte Leonard Cohen (nu hyllad i tv-serie, se nedan) drömde om att geniförklaras. Han visste att det är märkligt nog att vara människa.  

Alla helgons dag passerar utan att jag möter några helgon. Tror jag. Helgon och förklädda gudar brukar inte visa legitimation när de knackar på. Det ringde på dörren åtskilliga gånger senaste veckoslutet. Vis av tidigare tillkortakommanden hade jag fyllt flera skålar med godis för att kunna köpa mig fri när kidsen stod i dörröppningen. Inställsamt – men rationellt. Barnen är framtiden och den bör man visa respekt för. Samma bör gälla de som lämnat oss, oavsett deras grad av genialitet.  

Minns att vi alla sitter i vänthallen inför avresan, må vara att vi hoppas på förseningar. 

***

Läs även: Jag lider av åsiktstorka

Läs även: Hennes verk genomsyrades av humanism