Bevara kvällstidningarna

Vi  har passerat dem genom åren, på hemväg från dagis, äldsta barnbarnet och jag. Utanför 7-Eleven och Ica, löpsedlarna med rubriker om MORD och VÅLD. Han knäckte läskonsten tidigt via mjölkpaketen, men löpsedlar kan man ju censurera genom att rikta uppmärksamheten åt något annat håll. Och tidningar kan man gömma undan.

Men nu sitter vi ensamma vid eftermiddagsfikat, han går redan i tvåan och är i den dramatiska åldern, den då nyfikenheten på det otäcka kittlar som allra mest. Och för mig är det kvällstidnings­tid. Så, varför inte? Det är klart att han ska få sig en tidning.

Inser dock att initieringsriten kräver en ansvarsfull återhållsamhet. Censur. Noggrant granskar jag alla sidor om olyckor, mord, krig, innan jag räcker över den ena tidningen. Resultatet blev en oformlig pappersbunt vars innehåll är ledare, kultur, några trevliga kändisnyheter, sport och serier. Inte mer lockande än att vi snart befinner oss framför datorn och ute på den digitala upptäcksresan igen.

Senare på kvällen ögnar jag igenom de censurerade sidorna. Men den sedvanliga koncentrationen störs av bilder ur »Körsbärsträdgården« och dinosaurier vandrar runt på det skrynkliga tidningspappret. Håller jag i händerna en svunnen värld, vars medievanor jag nostalgiskt försöker föra vidare till en digitaliserad generation?

Inser att det handlar om mer än så. Min livsföring ligger på bordet. Med en mediekonsumtion som faktiskt är långt mer regelbunden och reglerad än min matdito.

Där »the big five«, DN, SvD, Gotlands Folkblad, AB och Expressen, utgör själva stommen i dygnet, förutsatt att distributionen hänger med. Att väckarklockan alltid möjliggör läsning av morgontidningarna, och att en morgontidning är död när jag gått ut genom dörren. För på tunnelbanan fångar jag upp en gratistidning och på eftermiddagen är det naturligtvis båda kvällstidningarna, på kvällen lite tv och radio och sent på kvällen får så nätet komplettera resten. Var dag.  Alltid nyfiken och upplyst. Eller mediekonsumtion som stödkorsett i tillvaron.

Visst, därhemma längtas till pappersinsamlingen, och en gång – det var före nätets tid – tog jag en årsprenumeration på Le Monde. Levererades med brevbäraren med maggördel runt. De förväntansfulla högarna växte alltmer ohanterligt. Redan gamla nyheter rymdes nämligen inte i rutinerna.

På landet är det fortfarande så vackert. Kvällstidningarna kommer nämligen inte ut till vår Ica-butik förrän med sena eftermiddagsbussen. När jag halkar ut mot bilen under vintern är det redan beckmörkt och kör upp till affären, fastän jag redan varit ute på nätet och lyssnat på Ekot … ja, intalar jag mig att mitt beroende är visserligen djupt, men tryggt och värdigt. Ett paket Prince är faktiskt borta ur livsföringen och för inte så länge sedan gjorde Ingmar Bergman exakt detsamma däruppe på Fårö. Satte sig bakom ratten på Dämba, körde på krokiga vägar till Konsum och hämtade sina kvällstidningar: »Det är för jävla intressant, serru.«

Mediekonsumtion som stödkorsett. Kanske det. Kvällstidningsbelackarna är i alla fall många och när jag snoppas av i en diskussion med« Ja, se kvällsblaskor« blir jag mycket kylig. »Utan kvällspressen kan man inte förstå den svenska verkligheten!« Än mer triggad kan jag dra i gång hela folkbildningpaketet: ledarsidorna ingår i allmänbildningen, kulturen är ofta vital och debattlysten, många krönikor så bra, grävjournalistikens avslöjande och ... Ja, mord inträffar! Våldtäkter och annat skit också!
Kanske ideologiserar jag bara min egen nödvändighet. Alltmedan sidorna gulnar och bokstäverna bleknar.