Bevara monarkin!

Text:

Under vintermånaderna har jag suttit vid regipulten i Dramatensalongen, under den kungliga logen som blickat tom högt uppe på min vänstra sida.

– Brukar dom sitta där? har besökande ungdomar frågat. Taskiga platser, dom skulle man inte betala för.

Före valet i höst stundar så prinsessbröllopet på försommaren. Långt mer underhållande än vad något parti kan iscensätta. Kritiska röster kommer smattra om opium och skådespel för folket. Viktiga, politiska sakfrågor bortsvepta av tyll och spets.

Republikanska föreningen rekryterar nya medlemmar och smider medan järnet är varmt. Frågan är så att säga äntligen uppe på bordet.
Normalt hanteras monarkin med en slags förträngd sömnighet.

Men om man frankt deklarerar:

– Jag tycker vi ska ha monarki. Japp. Den åsikten kan sparka liv i ett trytande middagssamtal lika effektivt som ickefrågan, den om Gud existens, och få upprörda känslor att svalla.

– Nu blir jag besviken på dej. Det är ju odemokratiskt! Feodalt!

Men jag framhärdar: En pyttenation som Sverige är betjänt av att ha ett kungahus, vilket slöseri vore det inte att göra sig av med en tradition som tagit över tusen år att skrapa ihop och som dessutom i dag representerar starquality med modernt snitt.

Visst, monarkin är odemokratisk. Men så länge fördelarna väger tyngre än principen tillhör vi de knappt trettio länder som har ett kungahus att visa upp.

Jag tillhör alltså de 76 procent av svenska folket som vill bevara monarkin. Fast jag tycker mig sällan möta denna förkrossande majoritet, som av olika anledningar dragit samma slutsats. I stället krockar jag med knorrande skattebetalare och gnälliga principryttare i alla yrkeskategorier och åldrar. Jante kläs i högstämda jämlikhetsförklaringar och förebilderna för att en ann’ är så god som en ann’ letas i än det isländska, än det finska statsskicket, men hämtas gärna ända från andra sidan Atlanten och heter naturligtvis då Obama!

Någon uppretad republikan brukar framhålla att jag är köpt eftersom jag tillhör den rad av kulturskapare som mottagit den kungliga utmärkelsen: »Litteris Artebus«. Nej, självklart hade jag inte gjort det som aktiv republikan.

Som jämlikhetsvän förväntas man tycka särskilt synd om de kungliga som ju inte fått välja sina liv och som feminist bör man uppröras över prinsessan Victorias öde i synnerhet. Med stämband som dallrar av indignation tecknas bilden av ett förfärligt kvinnoöde: en medsyster inlåst i i ett torn och utan rätt att forma sitt eget liv.

Den omtanken klingar falskt. Det är inte ett dugg synd om prinsessan Victoria. Hon är begåvad och välutbildad, har ett spännande och omväxlande yrkesliv oavsett om det handlar om formell representation eller välgörenhet.

Skulle Victoria en dag tröttna på tronen får hon väl abdikera. Kanske kan hon då för eftervärlden åtnjuta samma feministstatus som drottning Christina, som blivit mer känd för sitt avhopp än de insatser hon faktiskt gjorde för att modernisera Sverige och öppna upp för kulturen.
Och kanske var det för att betona just denna moderna sida av monarkin som alliansregeringen valde födelsedagspresent till kronprinsessans trettioårsdag. Det bidde en platt-tv, helt enkelt.

Vad blir det nu? En tid av bedövande spänning väntar oss. Den 19 juni når den monarkistiska yran kulmen. ­Almedalsveckan drar i gång strax därefter. Anna Anka och Robban kommer tillbaka. Och den kungliga logen står som vanligt tom.

Text: