Bevara oss för igelkottarna
Så kan det också gå.
En forskare ägnade 20 år åt att studera hur bra experter är på att göra prognoser om framtiden. Aldrig tidigare hade någon granskat frågan så ambitiöst. Forskaren hittade en del intressanta perspektiv, men också en bra formulering som enligt hans egna prognoser skulle ge rubriker: en schimpans som kastar pil mot en darttavla är lika träffsäker som de flesta experter.
Jämförelsen spreds över hela världen. Folk fick sig ett gott hånskratt åt alla experter. Budskapet att »alla expertprognoser är värdelösa« och att »experter inte vet mer än schimpanser« blev allmän visdom, trots att det var nonsens. Forskarens rapport, fylld av subtila fynd, blev standardreferens för nihilister och populister. Allt fler började använda orden »så kallade« före ordet experter.
Det är bara dagar kvar till det amerikanska presidentvalet. Nervositeten krälar som en giftorm runt världen. Oroliga pekfingrar knappar maniskt in Nate Silvers sida Five-Thirtyeight på sina telefoner, för bästa möjliga beredskap efter den 8 -november. Silver gör datasimuleringar utifrån de senaste opinionsmätningarna och anses vara ett snille. För någon vecka sedan bedömde han sannolikheten för att Trump skulle vinna till 18 procent. Silver jämförde det med risken att förlora i rysk roulette. Inte många utanför USA:s gränser blev lugnare av att giftormskänslan byttes ut mot en känsla av en revolver mot tinningen.
Forskaren som gjorde den ambitiösa studien och hittade på den roliga formuleringen om schimpanser heter Philip E. Tetlock. Eftersom det där med schimpanserna var en generell bild, och det intressanta fanns i det specifika, har han tillsammans med Dan Gardner skrivit en bok, »Konsten att förutsäga framtiden«.
Tetlocks upptäckt var att »de flesta«
experter inte var skickligare än schimpanser. Men »vissa« människor var otroligt skickliga på att göra prognoser om framtiden. Det finns helt enkelt superprognosmakare mitt ibland oss. Men vi hittar dem sällan i tv-studior eller på konsultfirmor. Utan bland lärare, hemma-fruar, arbetslösa, och snickare. Det intressanta var nu vare sig deras yrken eller intelligens (de var normal-begåvade) utan deras metod.
Tetlock delar in människor i två kategorier: Igelkottar, vars förståelse av världen bygger på en eller två stora idéer, och
rävar, som tycker att världen är för komplex för att beskrivas med en samman-fattande slogan. Bland superprognosmakare finns uteslutande rävar. Deras förhållningssätt är ödmjukhet, och en vilja att ompröva tidigare antaganden, om de ställs inför nya fakta. En förmåga att väva in information från många källor i analysen, och en grundläggande matematisk kompetens förenar dem. Liksom en rad personlighetsdrag: de är mindre intresserade av huruvida de själva har rätt eller fel, än av frågan om varför de fick rätt eller fel. Tetlock kallar dem för »vuxna« i sitt tänkesätt.
Tetlock skänker förtröstan i sin slutsats att det verkligen går att förutsäga framtiden ganska bra med rätt förhållningssätt. Men han dämpar sin egen entusiasm med att påminna om att medierna inte gärna vill fylla sofforna med sluga, ödmjuka rävar, när det finns igelkottar vars enkla slogans ger bättre rubriker. Vi sitter alltså fast med våra »så kallade« experter.
Men snart är plågan över och då vet vi hur det där partiet rysk roulette slutar.
»Konsten att förutsäga framtiden. En bok om superprognostik« ges ut på Daidalos i översättning av Henrik Gundenäs.
