Bevare oss för intressanta tider

Vad innebär det att ha tråkigt? Har tråkigheten en essens? Jag funderar på detta med anledning av att jag är förkyld och måste tvätta och städa.

Om Aristoteles inte hade haft slavar som skötte hushållet åt honom hade han kanske författat ett verk om saken. Kanske har någon annan författat ett verk om saken, men det är för tråkigt att ta reda på det, så jag låtsas att jag gör filosofisk grundforskning. Var de gamla grekerna förresten någonsin förkylda? Rimligen, men jag kan inte påminna mig att de säger så mycket om saken.

Man skulle kunna tro att det tråkiga helt enkelt är frånvaron av det roliga. Till exempel att man är förkyld och hemma en lördagskväll i stället för att ägna sig åt nöjen och utsvävningar. Men fullt så enkelt är det inte. Det tråkiga har också en aktiv sida. Exakt vad man upplever som aktivt tråkigt varierar från person till person, men det tenderar att vara saker i stil med dammsugning, att diska, att sköta sin bokföring.

För min del är det tråkigaste jag vet att hänga tvätt, och alltid när jag gör det tänker jag på tråkighetens filosofi och andra vardagsmysterier. (Just tvättande ger upphov till många frågor. Inte bara den klassiska om udda och försvunna strumpor, utan även andra. Själv funderar jag på detta: om man lägger ett påslakan och ett antal mindre grejer i en tvättmaskin, så har oproportionerligt ofta alla de mindre grejerna efter avslutat program hamnat inuti påslakanet. Om alla grejer förflyttades slumpmässigt borde detta, givet entropi et cetera, ske ytterst sällan. Så vilken är förklaringen? Är det lättare för ett örngott att ta sig in i ett påslakan än ut ur ett påslakan, och i så fall varför? Om någon av Fokus kompetenta läsare har ett svar, så vill jag gärna veta.)

Apropå entropi skulle man vidare kunna tro att det aktivt tråkiga handlar om att tvingas lägga energi på att bringa ordning i det oordnade. Städa, sortera kvitton och så vidare. Men inte heller det är sant. Att exempelvis sortera sin boksamling kan vara mycket tillfredsställande. Kanske spelar graden av tvång och nödvändighet in här. Det man gör av plikt gör man aldrig för att det är roligt. Å andra sidan behöver det inte nödvändigtvis vara direkt tråkigt heller.

Är det då det repetitiva som ger upphov till det tråkiga? Nej, inte alltid. Rutiner kan vara njutbara. Själv beställer jag till exempel gärna samma rätter på samma restauranger. Men det är sant att det tråkiga sällan bereder överraskningar, i varje fall inte positiva.

Samtidens kulturkritiker beklagar gärna att vi förlorat förmågan att ha tråkigt. De avser då den tristess som är grogrund för tankeverksamhet och skapande, och som vi nu för tiden anstränger oss för att undvika med hjälp av allehanda stimuli från plingande och blinkande mobiltelefoner. Att läsa Aristoteles eller plugga grekiska verb är inte nödvändigtvis jättekul, men likväl mer värdefullt än att följa en Twitterdebatt som kommer att vara glömd nästa vecka.

Som krönikör förväntas man dels leverera åsikter, dels vara rolig hellre än tråkig. Det är problematiskt, eftersom vettiga åsikter ofta är förutsägbara och omständligt nyanserade.

Medielogiken premierar i stället det oväntade och konträra, oavsett grad av galenskap. Och riktigt farligt blir det när krönikelogiken även flyter över på politiken. Det är ingen slump att nyhetsvänliga tvärtompolitiker som Donald Trump och Boris Johnson har en bakgrund som mediala underhållningsvåldsverkare.   

»Må du leva i intressanta tider«, lyder som bekant en förbannelse. Så här långt in i texten var det amerikanska valet ännu inte klart. Nu är det det. Och tvätten är hängd.