Bilda regeringen!
Att den ena handen inte vet vad den andra gör i statsförvaltningen blev pinsamt tydligt denna höst. Regeringens huvudlösa förslag på kulturområdet i budgetpropositionen har fått stark, rättmätig kritik. I veckan beslutades att Medelhavsinstituten ska räddas.
Detta betyder inte att allt är frid och fröjd, att debatten kan tystna. Tvärtom, det är nu den kan börja. Den senaste tidens fadäser berättar bedrövliga saker om tillståndet i den svenska byråkratin. Framför allt handlar det om ett humanistiskt underskott i den politiska klassen. Dessa politiska broilers på finans- och utbildningsdepartement som inte kan se fram eller bak på kulturarvet. Som helt saknar allmänbildning på kulturområdet, och vad värre är, saknar fantasi. Den här sjukan börjar bli ett samhällsproblem.
Budgetpropositionen speglade ett kulturförakt i det lilla:
1. Förslag om indragna anslag till de så kallade Medelhavsinstituten i Aten, Rom, Istanbul samt Axel Munthes villa San -Michele på Capri – fristående institut som ägnar sig åt forskning inom arkeologi och flera andra humanioraämnen. Be-sparing: cirka 20 miljoner. Detta förslag är alltså återkallat.
2. Förslag om indragna anslag till Terminologicentrum – ett privat företag som, enkelt uttryckt, har uppdrag från staten att skapa ordning i fackspråksdjungeln. Besparing: cirka 4 miljoner.
3. Förslag på indragna anslag till svenska lektorer vid lärosäten i utlandet. Besparing: 11,5 miljoner.
4. Förslag på nedläggning av myndigheten Kulturanalys, som utreder effekterna av kulturpolitiken. Besparing cirka 12 mijoner.
Kärnan i verksamheterna har med det svenska och det europeiska kulturarvet att göra. Besparingarna är löjeväckande små i förhållande till vad pengarna ger. Till sist, det verkar inte finnas någon politisk linje eller ideologisk vilja bakom förslagen.
De kom verkligen som en blixt från klar himmel.
Veckan innan avtackades Daniel Tarschys efter åtta år som ordförande i Riksbankens Jubileumsfond, en av de stora forskningsfinansiärerna. Som avskedspresent fick Tarschys, tillika ordförande för Forskningsinstitutet i Istanbul, ett stipendium instiftat i sitt namn. Tio miljoner kronor, att utdelas till forskare vid Medelhavsinstituten! Alla hurrade. Ingen hade en susning om att regeringen ville lägga ned hela härligheten inom en vecka. Och varken regeringen eller deras handläggare kan ha känt till vilken viktig roll Medelhavsinstituten spelar för svensk humaniora. En nedläggning skulle innebära dödsstöten mot svensk arkeologi, och de internationella kontakterna för svenska humanister kraftigt försvagas.
Men byråkraterna blev varse vem de stungit hade. Förslaget väckte ett ramaskri bland forskare och kulturarbetare. Det kan ju inte uteslutas att några blev vettskrämda för att de såg soliga dagar vid Medelhavet gå upp i rök? Kanske är det just så finansdepartementet betraktar alltsammans? Subventioner till semesterhem?
Förslaget om att avskaffa de svenska lektorerna utomlands är ännu värre. Många borde vråla lika högt till deras försvar. 38 000 studenter läser svenska vid 228 universitet i världen. På 30 platser har vi särskilda svenskspråkiga lektorer, understödda från Sverige. Deras lön betalas av de utländska lärosätena, men den svenska statskassan kompletterar lönen, samt ger stöd till läromedel, konferenser, språkdagar och författarbesök. Dessa ensamma lektorer gör ett storartat jobb, som dåligt avlönade kulturambassadörer för Sverige. De bjuder in svenska författare, forskare och journalister till ovärderliga kulturutbyten. Och det är just bland alla deras studenter som Sverige rekryterar översättare och tolkar.
Att inte satsa på dessa lektorer är korkat på gränsen till brottsligt!
Uppseendeväckande är att Svenska -Institutet, som organiserar de svenska lektorerna i utlandet, i våras fick i uppdrag att se över hur Sverige – genom svenskundervisning – bäst kunde främja svensk litteratur och översättning. SI ombads rentav »föreslå åtgärder för att motverka nedläggningen av institutioner«!
– Förbättra lektorernas villkor, svarade Institutet den 26 juni.
Var det någon som läste brevet? En inofficiell röst från utbildningsdepartementet löd i all oskuld:
– Måste man sända ut en massa ointressanta språklärare i världen? Kan man inte skicka några ekonomer i stället, så att de lär sig något nyttigt?
Slutsats: Begreppet folkbildning har fått en helt ny innebörd. I dag bör insatserna riktas uppåt; det är eliten som måste folkbildas.
För övrigt: Klagar Paul Auster och J M Coetzee i brevboken »Här och nu« (Bonniers) över att de amerikanska -litteraturläsarna förlorat fantasin.
»De tolkar allt bokstavligt.« Har Roy -Anderssons bekännelser nått USA?
