Biskops-Arnö inifrån: Lika repressiv som Livets ord

Den som levt under åsiktsförtryck är ofta extra känslig inför totalitära tendenser. Och den psykologiska upplevelsen är antagligen sig ganska lik oavsett vilken miljö man har utsatts för, om man så levt under en kommunistdiktatur eller i en kristen fundamentalistisk församling. I repressiva miljöer väljer de flesta att gå med flocken. Få vågar vara konträra eftersom priset för det är högt.

Därför är det med extra stor nyfikenhet jag öppnar författaren Johan Heltnes nyutkomna bok Sympati för djävulen (Fri tanke förlag). Heltne växte upp i en av Livets ords församlingar i Uppsala och reagerade som mycket ung på det trånga klimatet genom att få någon typ av epileptiska anfall.

Dessa drabbade honom återkommande fram tills han i tjugoårsåldern lämnade församlingen. Utredningarna visade ingen fysisk ohälsa, och hans egen slutsats var att anfallen kunde kopplas till uppväxtens ”inre förbud mot att känna, tänka och tala”. Heltne verkar helt enkelt inte stå ut med tankepåbud och förbud. Så till den milda grad att han får somatiska symptom.

När han flera år senare kommer till Biskops-Arnö, en skrivarskola norr om Bålsta med närmast mytisk status, känner han igen tystnadskulturen från Livets ord: ”Det var samma rädsla för att uttrycka sig, samma oro för att säga eller göra fel”. Här är lärarna upphöjda, särskilt poeten Athena Farrokhzad, och den ”poetik” dessa förespråkar är aktivistisk, för att inte säga revolutionär. Poesi är finare än prosa, eftersom den är mer effektiv i kampen mot patriarkatet, den strukturella rasismen och kapitalismen.

Ingen av eleverna vågar gå emot dessa ideologiska preferenser, de censurerar hellre sig själva. ”Politiken på Biskops-Arnö var inte bara maktkritisk”, skriver Heltne, ”så som den ibland ville göra gällande. Den ville själv skaffa sig makt över andra”.

Han konstaterar att litteratur ju borde vara motstånd mot politisk ideologi, och att en stark politisering av en text gör att ”ett verk töms på tolkningsmöjligheter”. Med andra ord, den blir platt.

Heltne har intressant nog redan fått mothugg av två unga kvinnliga kritiker som bägge tycker att han är överkänslig. Valerie Kyeyune Backström anser i Expressen att boken beskriver en helt ordinär pretto konstskola, inget att gnälla om. Sanna Samuelsson i Göteborgs-Posten avfärdar Heltne som en ältande ”snöflinga”, någon som inte tål något.

Vilket i sig är spännande. Unga tuffa kvinnor som förebrår en medelålders man för att vara för vek och hysterisk. Det är som 1800-talets könsroller fast tvärtom.

I mina ögon är Sympati för Djävulen inte överkänslig, men hyperkänslig, vilket är en superkraft och en tillgång för en författare. Heltne skriver elegant ihop det totalitära temat från olika delar av sitt liv. Hans berättelse är avskalad, koncentrerad och blir aldrig tråkig.

Men framför allt uppfattar jag författarrösten som autentisk och inte kokett. Det finns en uppriktig sanningslidelse här som är mindre vanlig i en kulturvärld som drivs av en miljon andra saker än just sanningslidelse.

Det är uppfriskande. Läs honom.

***

Läs även: Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets

Läs även: Heberlein: Jag kallades, fascist, rasist och sverigedemokrat

Läs även: Susanna Popova: Säg sanningen – och bär tyngden av att vara ond

Teckna en prenumeration på Fokus här.