Björklund: Ännu en ensam galning har pekats ut – för att det är praktiskt
Toppbild: TT
Jag har aldrig suttit på ett konditori i Stockholms city mitt i natten, så jag vet ju inte säkert. Men jag tror inte att jag hade höjt på ögonbrynen om det hade kommit fram en oinbjuden man, i alla fall inte om det var en sådan som träffar i den lägre delen av skalan över lyhördhet för sociala koder. Den sort som det inte är något riktigt fel på, ingen riktig galning alltså, bara lite av en dårpippi. Någonstans i gränsen mellan behjärtansvärd och pissjobbig.
Dårpippin kanske hade försökt verka informerad, pratat om politik och om något yttre hot vi alla borde ta på allvar. Han kanske till och med dragit till med en våldsmetafor i hopp om att väcka lite uppseende. Jag hade kanske suckat, men å andra sidan så satt jag på ett fik mitt i city mitt i natten, och varför finns storstäder och fik om inte för att man ska utsättas för andra människor, pissjobbiga och dårpippis inkluderade.
LÄS OCKSÅ: Anna Björklund: Netflixpåven bygger sin överhet med mystik
Victor Gunnarsson, en ensam lärarvikarie, blev utpekad som statsministermördare efter att han uppfattats som lite creepy av ett par unga kvinnor på ett fik. De lät händelsen växa i sina huvuden när de fått nyheterna om dådet den natten: Var han inte väldigt läskig ändå, han på konditoriet? sa de till varann, och de var ju inte helt långt därifrån. De blev kanske lite pirriga av tanken, ni vet hur tjejer är. Och polisen nappade. Inget vapen, inget motiv, inget tillfälle fanns. Hur den stackars 33-åringen skulle ha vetat om statsministerns rörelser och nått fram till att skjuta honom i ryggen på tjugo centimeters håll fanns det ingen idé om. Men någon blev övertygad, och det räckte. Och Gunnarsson dog tragiskt några år senare, efter att han hade behövt lämna landet för att komma undan förtalet.
Att få folk att tro att Christer Pettersson, som dödat förr och var ökänd på stan, begått ett hemskt våldsdåd var förstås lättare än att sprida ut att ens träslöjds-lärare i mellanstadiet är pedofil. Men trots oerhörda ansträngningar, lagliga och inte, för att placera mordvapnet i dräparns händer så gick det inte. För Christer hade begått massor av brott men inte just det här. Den friande domen och avslöjandena om polisens fuffens spelade mindre roll, den allmänna uppfattningen var dock att mördaren var hittad. Våra kändaste journalister, kriminologer, jurister, återstoden av familjen Palme och de flesta uppsatta socialdemokrater påstod ju allihop att de trodde att Pettersson var mördaren, och allt annat gick att avfärda som privat-spanares färgglada fantasier. För Petterssons del gjorde det att han aldrig mer blev lämnad i fred, fram till sin tidiga död.
LÄS OCKSÅ: Anna Björklund: Killarna i min högstadieklass som »försvann«
Stig Engström är svårare att föreställa sig avrätta statsministern. Den lönnfete, medelålders betahannen hade en historia av våldsamhet som kan sammanfattas med några förmodade örfilar på internatskolan där han gått 40 år tidigare. Hans motiv till brottet ska vara hans lågintensiva karriär som moderat fritidspolitiker i en kranskommun och att han ibland tog sig ett glas. Bevisningen mot honom består i att han kände en kille som, i likhet med en halv miljon andra svenskar, ägde vapen, och att han i februari hade ytterkläder på sig utomhus.
Den lösning som den skakige åklagare Petersson presenterat som den enda och den slutgiltiga hade inte hållit i rätten, vilket han så klart själv förstår, till och med säger högt. Varför säger han det då? Han visste att många skulle skrika om rättsröta och övergrepp, fråga hur i helvete en myndighet kan peka ut och förtala en död man på de grunderna. Såklart. Men Petersson visste också att för många andra så kommer detta att vara sanningen nu, att den grafiske formgivaren på ett försäkringsbolag var den som begick vårt politiskt mest allvarliga brott sedan demokratins införande. För många, kanske de flesta, är myndighetsloggan på banderollen bakom den stammande åklagaren viktigare än vad han faktiskt säger. Mårten Palme som trodde att Christer Pettersson var mördaren förut tror nu lika mycket att det var Stig. Säger de så, så är det väl så, livet är ingen Dan Brown-roman, skit i konspirationsteoretikerna, nu går vi vidare.
Ensamma galningar kallas den kategori som polisen lagt mest energi på att försöka sätta dit för mordet. De har hängts ut och terroriserats, deras liv har förstörts, de har dött i förtid, ansatta och utstötta. Ensamheten i beskrivningen stämmer, de har alla haft misslyckade relationer, få släktingar och inga barn. De har inga inflytelserika vänner som försvarat dem i offentligheten eller ansträngt sig för att återupprätta deras heder. De har varit praktiska personer att kalla mördare, för det upprör ingen man behöver bry sig om.
Men de var inte mördare och de var inte galningar, de var helt vanliga dårpippis. Och även dårpippis borde kunna röra sig fritt i innerstan utan att frejmas för statsministermord.
