Björn Ranelid har rätt – ge honom Piratenpriset och sluta genast att skriva ”dom”
Segraren i striden om de och dem är Björn Ranelid.
Toppbild: TT
Ibland undrar jag om inte mänskligheten rakt av kan delas in i dem som gillar traditioner och dem som inte gör det. Den ena gruppen tycker att det finns ett värde i sig med att värna och upprätthålla kulturuttryck, år efter år. Den andra gruppen tycker att det går lika bra med något som ligger mer i tiden och har inga sentimentala problem med att förpassa gamla ritualer och regler till historiens soptipp.
Dessa två typer finns i alla politiska läger, så glöm höger-vänster-skalan, och glöm GAL/TAN-diagrammet. Ytterst kokar det ner till: Är du en sådan som vill fira varje jul eller påsk på samma sill-och-nubbe-vis... eller går det lika bra med selleri eller nåt asiatiskt? Är du en bevarare eller förnyare? Traditionalist eller modernist?
När jag och min man skulle gifta oss råkade den dåvarande rabbinen för Stora synagogan i Stockholm vara av det progressiva slaget. Han föreslog att vi skulle tänka stort och fritt, ta in en sambaorkester eller regndansande ursprungsfolk. Vi, som snarare hade för lite judiska inslag i våra liv, stirrade förbryllat på honom. Varför alls anlita en rabbin om vigseln inte skulle innehålla judiska traditioner?
Jag är svag för traditioner. Naturligtvis inte sådana som skadar människor eller förtrycker kvinnor. Gamla sedvänjor är inte heliga. Men en grundinstinkt är ändå att värdesätta sådant som förts vidare genom historien ett tag. Jag skriver ”ett tag”, för många folklorister hävdar till exempel att flera av våra traditioner bara är typ hundra år eller yngre. Det stämmer säkert. Men en del är också betydligt äldre. Ta bara påsken. Den kristna påsktraditionen är runt 2000 år gammal, den judiska Pesach minst 3000 år.
Även i den senaste veckans stora nationella kulturstrid – om huruvida de och dem kan ersättas av ett enda "dom" – kan man se indelningen i dem som ser ett unikt värde i den traditionella grammatiken och dem som lätt anpassar sig till nya tider. Utlösande denna gång var att Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki förespråkar en dom-reform. Expressens kulturchef Viktor Malm skrev att han vänt i frågan och anslutit sig till dom-linjen. Hans viktigaste argument var att den som inte behärskar skillnaden mellan de (subjekt) och dem (ackusativ eller dativobjekt) i en sats blir stigmatiserad, framstår som obildad, rentav dum.
Det är ju sant. Problemet är bara att det i så fall finns många fler språkliga trösklar som i demokratisk jämlikhetsanda behöver tas bort, vilket översättaren Nils Håkanson belyste med ett förtjänstfullt inlägg på komplett talspråksrotvälska på Malms egen kultursida.
I andra ringhörnan av striden hade vi Björn Ranelid. Honom kan man ju inte annat än älska – och förra veckan var han on fire. Först ute med en besviken appell på sin Facebooksida om att han aldrig fått det skånska Piratenpriset, trots att han gjort så mycket för den lokala kulturen. Jag håller med honom om att han borde fått priset. Förutom andra förtjänster bjussar han på mycket muntration när han med integritet håller fast vid sin personliga stil, trots gliringar och hånleenden från hippare mediefolk.
Strax därpå gick han till oefterhärmelig attack mot dom-reformen i ett inlägg på Facebook. Ranelid framstår som en sann traditionalist. Språkets struktur har för honom ett värde i sig. Grammatiken är ”en byggnadsställning”, som hjälper hjärnan att ”ordna orden i olika satser och meningar”. Den som vill ta bort skillnaden mellan de och dem är lata och okunniga barbarer. Ranelid vill höja kunskapsnivån så att alla lär sig korrekt grammatik, hellre än att sänka ribban så att fel som tillräckligt många gör förvandlas till rätt.
Ovanpå allt fick Ranelid in en påfågelliknelse när han debatterade ämnet i SVT:s Aktuellt. Bara det borde göra honom till vinnare i denna vända av språkdebatten. Tyvärr betyder det inte att han kommer att segra i långa loppet.
***
