”Blåbrun… förlåt, brunblå”

Under julhelgen tog jag ner den amerikanske journalisten William L. Shirers storverk Tredje rikets uppgång och fall ur hyllan och började läsa. Fascinerande att på en exakt detaljnivå få nya kunskaper om något jag redan visste mycket om.

Exakt hur gick det till när Hitler blev partiledare för det lilla sektliknande parti som senare blev NSDAP? Exakt hur såg scenerierna ut kring ölhallskuppen på krogen Bürgerbräukeller i München den 8–9 november 1923?

Ingående skildras turerna när Adolf Hitler blir rikskansler 1933. Uppvaktningarna från storfinansen. Skarpast i Tredje rikets uppgång och fall lyser ändå de borgerligt konservativa politikernas vansinniga naivitet och undfallenhet. De tror de ska kunna rida på Hitlers rygg. Tämja honom. De ska utnyttja nazisterna för att hålla de livsfarliga Socialdemokraterna och kommunisterna stången. De konservativa gör Hitler till kansler den 30 januari 1933. Franz von Papen sitter kvar som vicekansler under Hitler. En knapp månad senare brinner riksdagshuset och undantagstillstånd utlyses. Resten är mörk historia.

Jag tror inte att historien upprepar sig. Den kan inte läsas som facit för framtiden. Men utan kunskaper om hur politiska skeenden verkligen går till står vi helt utblottade inför nuet. Politikens och maktens mekanismer är sig lika över tid. Politisk förändring sker sällan linjärt, utan rör sig lika ofta i stora skred efter tider när spänningar byggts upp under ytan.

Det ovanstående om hur Hitler fick makten i Tyskland har naturligtvis ingenting att göra med dagens Sverige och riksdagsvalet om åtta månader. Alla sådana slutsatser får stå för den som drar dem.

Ändå tänkte jag rätt mycket på boken jag läst när jag nyligen tog del av uppgifterna att Moderaterna har regeringsskola för SD-tjänstemän. »Äntringsstyrkan förbereds« basunerar Dagens industri ut. Den tidigare topptjänstemannen i Moderaterna, Erik Kristow och moderatpolitikern Mikael Sandström har skrivit kursplanen respektive föreläser på SD:s kurs.

Den som fram till denna stund tvekat om hur seriöst Moderaterna är i att bygga en högerregering med SD efter valet 2022 kan nog lägga denna skepsis på en komposthög i sin närhet. Alla blockeringar har redan börjat multna.

Tankar som för borgerligheten och Moderaterna var otänkbara vid valet 2018 är nu i full sving. Som politisk attitydförändring är det rätt remarkabelt.

Vägvalet splittrar också Moderaterna. Det är en envägsstrategi som samtidigt låser alla andra möjliga vägar till inflytande och bestämt ställer Annie Lööf utanför Magdalena Anderssons dörr.

Tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg säger i Arbetsvärldens podd att »jag har svårt att se att utbildning av sverigedemokrater är Moderaternas uppgift. Så det där finner jag väldigt besynnerligt«.

Besynnerligt är milt. Förmodligen saknar M:s utbildning av SD:are någon förebild i historien.

Partier ska vara egna entiteter med politiska studier och inre liv. Partier gör upp med varandra. Lägger sina mandat i samma korg när de är överens. Men de ska inte vara inne i varandra. Här sker någon slags sammansmältning.

Frågan är dock vem som äter upp vem. Det har väl tagits för självklart att det är Moderaterna som ska leda en regering med SD som regeringsunderlag eller koalitionspartner. Därför blir de opinions­mätningar som visar att SD gått ikapp och kanske förbi Moderaterna rätt ansträngande för Ulf Kristersson. Höstens debatt om blåbrun (bästa sättet att reta upp denna högerflank) kan nu turneras. Förlåt, ska det enligt aktuella opinionsläget uttalas brunblå? Är Herr Kristersson säker att han alls får vara med i Herr Åkessons regering?

Rollen som vicekansler, förlåt statsminister, är kanske ledig?

Hela den moderata strategin såg så kraftfull ut för ungefär ett år sedan. Stefan Löfven tröttkörd. Pandemin pågående. Skjutningarna på var medborgares läppar. Högerstrategin bygger på att få majoritet med SD. Rida in i  Rosenbad på vargens rygg.

För att nå dit har Moderaterna släppt alla ekonomiska sakfrågor utom kärnkraften och satsat allt på kriminalitet och migration (vilket lyfts fram av SvDs podd Politiken). Med enögt fokus på det migration-segregation-gängskjutnings-politiska komplexet ska makten vinnas. Men ju mer dessa frågor spelas upp, desto större har SD blivit.

Magdalena Anderssons partiledarskap ändrade allt. Mycket kan hända men läget ser positivt ut för de rödgröna plus Centerpartiet. Icke-SD-blocket är större nästan hela tiden och det lilla stabila gapet har växt över jul. Problemet är att Kristersson har låst alla dörrar. Samarbetet på detta sätt med SD måste bära.

Han är inlåst med Åkesson. Han kommer inte ut.

***

Läs även: Suhonen: Du vet själv att du snackar skit, Martin Ådahl (C)

Läs även: Hakelius: Ring så spelar vi - så russifieras den svenska politiken

Teckna din prenumeration här.