Blågul rasism eller glädjekalkyl om invandringen?
Ekonomihistorikern Tony Johansson har räknat på invandringen och finner den lönsam, men när kalkylen granskas närmare saknas många kostnadsposter.
Toppbild: TT
"Den blågula rasismen är en ekonomisk katastrof". Så löd en ledarrubrik i Aftonbladet i helgen. Anders Lindberg hade läst en rapport från fackliga tankesmedjan Katalys, författad av ekonomhistorikern Tony Johansson, över invandringens ekonomi: "Vinsten med invandring – om det pris vi alla betalar för Tidö-politikens stängda gränser".
Men den flyktingrelaterade invandringen är väl en bevisad förlustaffär? Ja och nej. Johansson redovisar pedagogiskt tidigare studier över vad invandrare levererat in i skatter och avgifter jämfört med vad de plockat ut. Nettot är negativt. Professor Jan Ekberg (”Immigration and the public sector: Income effects for the native population in Sweden”; 1999) visade det för länge sedan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ekonomen Joakim Ruists uppmärksammade studie Tid för integration (2018) sade samma sak. Ruist siffersatte minuset till 74 000 kronor per individ och år. Aktningsvärda 40 miljarder aggregerat, cirka 1 procent av BNP 2015. Johansson skriver vidare, att givet att Ruists så kallade tvärsnittsmetod ger en sann bild (årliga in- och utbetalningar för kohorten), så “måste slutsatsen bli, att varje flykting som får asyl troligen utgör en långsiktig förlustaffär för landet Sverige."
Vari klämmer då skon, för Lindberg och Johansson? Vad får Lindberg att upprörd skriva att "minskad invandring gör Sverige fattigare"? Jo, han noterar, i likhet med Johansson, att tvärsnittsmetoden inte berättar hela sanningen; och att den kan få rent absurda konsekvenser. Med samma beräkningsgrund skulle till exempel Sveriges kvinnor vara en förlustaffär. Om det kan sägas, att ju ingen levande debatt pågår om svenska mammor-in-spe ska göra könsselekterande aborter. Samt att vi som nation har en helt annan agens över invandringen än barnafödandet. Men kvinnoexemplet är förstås inte huvudpoängen för Johansson. Utan det vi kan kalla invandringens dynamiska effekter.
Han landar där via en omsorgsfull, men spretig, litteraturgenomgång. Den internationella invandringsforskningen träffar ju så olika mätområden. Vad har till exempel gästarbetarlandet Schweiz 1990 – med tre stora modersmål – för likheter med “flyktingkrisens” Sverige 2015?
Detta inte sagt som kritik mot Johansson. Läsaren tackar för översikten. Och kastar sig sedan över de "dynamiska effekterna".
Många studier motsäger exempelvis "a race to the bottom" vad gäller löner, när invandringen ökar. Inte sällan identifieras motsatta tendenser: att den inhemska befolkningen pressas upp i löne- och kvalificeringsgrad. Vidare är det svårt att, generellt, demonstrera arbetslöshetschocker vid vågor av stor invandring.
En viktig punkt avser det Johansson kallar "den demografiska motvinden", det vill säga låga födelsetal och kvoten försörjare/försörjda: Om utvecklingen "upplevs som problematisk, är det inget mot vad den skulle ha varit om Sverige de senaste decennierna inte varit ett så populärt invandringsland."
Lindberg summerar rapporten: "Johansson visar att invandringen till Sverige har lett – och leder – till att produktiviteten i ekonomin ökar, att vi kan anställa de vi behöver i offentlig sektor och undvika att vår befolkning minskar." Till Johanssons pedagogiska svalka och Tidö-fientlige Lindbergs debattlystna hetta, har jag några funderingar kring andra tänkbara "dynamiska effekter".
Tvärsnittsmetoden bortser från eventuell invandrarrelaterad överbelastning på till exempel rättssystemet; och på offentlig konsumtion överhuvudtaget. Oseriöst företagande i välfärdssektorn är ej med i kalkylen (exempel: etableringslotsarna, och personlig assistans). Ej heller personalkrävande skolproblem, relaterade till bland annat stök och bristande kunskap i svenska.
Och är inte tillväxtens innehåll också värd begrunda? Säkerhetsinstallationer, tolkhjälp och identifiering av terrorhot är tjänster på uppåtgående, utan att tillföra ett uppenbart mervärde jämfört med utgångsläget.
Det finns också frågor kring "mjuka värden", som graden av tillit i samhället (ett slags produktionsfaktor), och demokratiskt deltagande i politiska beslutsprocesser. Med mycket mera.
Vinsterna och förlusterna med invandring är nära på oändligt komplexa, och i stora stycken omöjliga att siffersätta. Och givetvis djupt individuella. Men Johansson ska hur som helst ha tack för ett stimulerande bidrag till debatten.
***
Läs även: Den svenska naiviteten visar sig igen
”Den blågula rasismen är en ekonomisk katastrof”. Så löd en ledarrubrik i Aftonbladet i helgen. Anders Lindberg hade läst en rapport från fackliga tankesmedjan Katalys, författad av ekonomhistorikern Tony Johansson, över invandringens ekonomi: ”Vinsten med invandring – om det pris vi alla betalar för Tidö-politikens stängda gränser”.
Men den flyktingrelaterade invandringen är väl en bevisad förlustaffär? Ja och nej. Johansson redovisar pedagogiskt tidigare studier över vad invandrare levererat in i skatter och avgifter jämfört med vad de plockat ut. Nettot är negativt. Professor Jan Ekberg (”Immigration and the public sector: Income effects for the native population in Sweden”; 1999) visade det för länge sedan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ekonomen Joakim Ruists uppmärksammade studie Tid för integration (2018) sade samma sak. Ruist siffersatte minuset till 74 000 kronor per individ och år. Aktningsvärda 40 miljarder aggregerat, cirka 1 procent av BNP 2015. Johansson skriver vidare, att givet att Ruists så kallade tvärsnittsmetod ger en sann bild (årliga in- och utbetalningar för kohorten), så “måste slutsatsen bli, att varje flykting som får asyl troligen utgör en långsiktig förlustaffär för landet Sverige.”
Vari klämmer då skon, för Lindberg och Johansson? Vad får Lindberg att upprörd skriva att ”minskad invandring gör Sverige fattigare”? Jo, han noterar, i likhet med Johansson, att tvärsnittsmetoden inte berättar hela sanningen; och att den kan få rent absurda konsekvenser. Med samma beräkningsgrund skulle till exempel Sveriges kvinnor vara en förlustaffär. Om det kan sägas, att ju ingen levande debatt pågår om svenska mammor-in-spe ska göra könsselekterande aborter. Samt att vi som nation har en helt annan agens över invandringen än barnafödandet. Men kvinnoexemplet är förstås inte huvudpoängen för Johansson. Utan det vi kan kalla invandringens dynamiska effekter.
Han landar där via en omsorgsfull, men spretig, litteraturgenomgång. Den internationella invandringsforskningen träffar ju så olika mätområden. Vad har till exempel gästarbetarlandet Schweiz 1990 – med tre stora modersmål – för likheter med “flyktingkrisens” Sverige 2015?
Detta inte sagt som kritik mot Johansson. Läsaren tackar för översikten. Och kastar sig sedan över de ”dynamiska effekterna”.
Många studier motsäger exempelvis ”a race to the bottom” vad gäller löner, när invandringen ökar. Inte sällan identifieras motsatta tendenser: att den inhemska befolkningen pressas upp i löne- och kvalificeringsgrad. Vidare är det svårt att, generellt, demonstrera arbetslöshetschocker vid vågor av stor invandring.
En viktig punkt avser det Johansson kallar ”den demografiska motvinden”, det vill säga låga födelsetal och kvoten försörjare/försörjda: Om utvecklingen ”upplevs som problematisk, är det inget mot vad den skulle ha varit om Sverige de senaste decennierna inte varit ett så populärt invandringsland.”
Lindberg summerar rapporten: ”Johansson visar att invandringen till Sverige har lett – och leder – till att produktiviteten i ekonomin ökar, att vi kan anställa de vi behöver i offentlig sektor och undvika att vår befolkning minskar.” Till Johanssons pedagogiska svalka och Tidö-fientlige Lindbergs debattlystna hetta, har jag några funderingar kring andra tänkbara ”dynamiska effekter”.
Tvärsnittsmetoden bortser från eventuell invandrarrelaterad överbelastning på till exempel rättssystemet; och på offentlig konsumtion överhuvudtaget. Oseriöst företagande i välfärdssektorn är ej med i kalkylen (exempel: etableringslotsarna, och personlig assistans). Ej heller personalkrävande skolproblem, relaterade till bland annat stök och bristande kunskap i svenska.
Och är inte tillväxtens innehåll också värd begrunda? Säkerhetsinstallationer, tolkhjälp och identifiering av terrorhot är tjänster på uppåtgående, utan att tillföra ett uppenbart mervärde jämfört med utgångsläget.
Det finns också frågor kring ”mjuka värden”, som graden av tillit i samhället (ett slags produktionsfaktor), och demokratiskt deltagande i politiska beslutsprocesser. Med mycket mera.
Vinsterna och förlusterna med invandring är nära på oändligt komplexa, och i stora stycken omöjliga att siffersätta. Och givetvis djupt individuella. Men Johansson ska hur som helst ha tack för ett stimulerande bidrag till debatten.
***
Läs även: Den svenska naiviteten visar sig igen
