Bland trollkarlar, talmän och partiledare

Det har sällan varit så allvarligt tyst i kammaren som när riksdagen skulle rösta om statsministerns förtroende på tisdagsmorgonen. Inte en harkling eller skrapning när gruppledarna gav sina röstförklaringar. Det har vilat en tung känsla av historiska vingslag över Helgeandsholmen de här dagarna.

Det kändes redan på måndagen. Luften var alldeles tjock och den lilla presskonferenslokalen vid kammarfoajén var redan överfull. Den nyvalde talmannen Andreas Norlén (M) smög in och sken av glädje, men avfärdade de flesta frågor med att be att få återkomma.

– Jag är talman, inte trollkarl, ursäktade han sig.

Hans första ämbetsåtgärd kan komma att utvecklas till en konstnärlig kontrovers. Den nye talmannen uppenbarade sig bara minuterna efter att han valts av kammaren i sammanbindningsbanan för att avtäcka oljeporträttet av den avgående talmannen Urban Ahlin (S). En av rikets främsta konstnärer och porträttmålare, Bo Larsson, visade återigen sin storhet. Urban Ahlin är avbildad i stark framåt­rörelse i kammarfoajén, med blicken rakt mot betraktaren.

Som genom just ett trollslag hade den nye talmannen ett färdigt tal till sin företrädare i fickan. Urban Ahlin hade också tänkt ut vad han skulle säga, och förklarade att han ville sätta laget före jaget och därför hade han bett konstnären ta med också de vice talmännen i oljemålningen.

Sverigedemokraternas vice talman Björn Söder blev nedröstad av en majoritet i kammaren. Han befanns inte värdig sitt ämbete. Fördömd, förnedrad och rasiststämplad hyllas han dock i olja som en i laget bakom socialdemokraten Urban Ahlin. Där syns Björn Söder i bakgrunden tillsammans med de andra vice talmännen. Avtäckt i samma stund han avsätts.

Märkligt förvandlingstrick. Det här kan bli ett av riksdagens mer kontroversiella konstverk. Men det är inte konstnärens fel.

Den första dagens talmansomröstningar tog många timmar och visar ämbetets symbolmakt. En efter en gick ledamöterna fram till riksurnan och ålderspresidenten Beatrice Ask (M) som lade ner deras röstsedlar i urnan. De som redan röstat gick runt och pratade med varandra i kammaren.

Annie Lööf och Ulf Kristersson stod länge och viskade i ett hörn, medan Jimmie Åkesson satt ensam i sin bänk och fingrade på sin mobiltelefon. När Annie Lööf väl satt sig på sin plats var den precis snett framför Åkessons. Hon skulle kunna sträcka ut handen lite lätt bakåt och få kontakt med sin vedersakare. Men det politiska avståndet är större än det fysiska. I själva verket är de politiska centrifugalkrafterna ytterst påtagliga i den nästan febriga atmosfären när riksdagen samlas till upprop.

Moderaterna slits mellan dem som kan tänka sig att »prata« med Sverigedemokraterna, och dem som med »prata« förstår ett samarbete med eller beroende av andra krafter än de demokratiska. Alliansen kan slitas isär i samma konflikt, med liberaler och centerpartister som tycks ha bundit sig vid masten för att undvika en pakt med den onde. Kan sirensången från vänster lösa banden? Socialdemokraterna förefaller i skydd av larmet duka upp ett vackert smörgåsbord för sina tilltänkta vänner.

– Inget vinsttak i välfärden, en rejäl skattereform, inget inflytande för kommunisterna, fina poster. De måste förstå vad som väntar, förklarar en röst. De har att välja mellan att släppa fram M och KD beroende av SD, eller det S har att bjuda …

Ett tänkande som i sin tur kan slita isär socialdemokratin. Många är trötta på vårens »betongpolitik« och tycker att det bästa sättet att »ta ansvar för landet«, som Stefan Löfven brukar säga, är att gå i hård och tydlig opposition, i stället för att försöka föra en politik som passar Centern och Liberalerna.

Kort sagt: läget är låst samtidigt som konflikterna hårdnar och de politiska centrifugalkrafterna växer.

Tänk så mycket enklare det hade varit om den nye talmannen sagt något annat:

– Jag är inte bara talman, jag är trollkarl också!

Och så stoppar han en kanin i sin doktorshatt och drar upp en statsminister.

Läs Erik Fichtelius politikkrönikor här och ta del av videodagboken här.