Blått blod och gåsafjädrar

Vår man i världen är två stycken till antalet och jag kan faktiskt inte bestämma mig för vem av dem som skämmer ut sig, och Sverige, mest.

Den ene, Sveriges utrikesminister Carl Bildt, måste vara gjord av unikt material eftersom allt tycks rinna av honom. Gåsafjädrar? Teflon? Inget fäster, inget kommer åt honom. Eller är det bara månne stenhård granit som gör honom fullständigt oförmögen att (känna?) visa empati och agera kraftfullt för Dawit Isaak, och de båda journalisterna som hotas av långa fängelsestraff i Etiopen? Som gör att han, i en tid där en chokladkaka eller en svartbetald städerska kan fälla en minister, sitter säkert no matter what.

Den andre har frambringats genom århundraden av stenhård avel och är gjord av det uråldrigaste och mest mytomspunna av material: kungligt blått blod. Trots att tanken att Carl Gustafs blod är finare än andras numera känns lika trovärdig som att det vandrar omkring livs levande (förlåt, döda) vampyrer i Bon Temps som livnär sig på människoblod.

Också den svenske kungen är tveklöst beklädd med någon form av avvisande skyddsmaterial, eftersom inga skandaler eller uttalanden rubbar hans plats på tronen. Han kan vända blad gång på gång i det absurda praktverk som är den svenska monarkin. Om några veckor har stormen kring hans senaste klavertramp, det aningslösa prisandet av den saudiske kung Abdullah, blåst över. Det vet han, det vet hovet, och det vet du.

Carl Bildt är förstås farligare i den meningen att han har reell politisk makt och besitter ett visst mått av renommé för sitt arbete på Balkan (även om jag tror att vi måste sluta upp med att låta svenskar i världen vila på gamla lagrar hur länge som helst). Därtill är Bildts rikedom inte byggd på svenska skatte­betalares bidrag likt kungens, utan på ett kallsinnigt exploaterande av naturrikedomar på Afrikas horn.

Vill man inte säga rakt ut att han har blod från ett långdraget inbördeskrig på sina händer, så kan man i alla fall inte blunda för att Bildt har väldigt smutsig olja långt upp till armbågarna. Men, för att citera UD till förbannelse, så påverkar detta absolut inte hans trovärdighet som förespråkare av den inte helt lyckade tysta diplomatin i vare sig Eritrea eller Etiopien.

Detta är de två män som i mångt är Sverige i utlandet. Utrikesministern och statschefen. Och jag som ömsom är stolt över det svenska jämställdhetsarbetet, ömsom Sveriges roll i kampen för mänskliga rättigheter och fred, har som sagt svårt att bestämma mig för vem av dessa två som är den sämsta representanten.

En kung som »sägs« gå på porrklubb, som aktivt motarbetade att hans förstfödda skulle få ärva tronen på grund av hennes kön och som är så blind för Saudi­arabiens behandlande av kvinnor att han borde få gå om skolan? Eller en maktfullkomlig utrikesminister med ekonomiska intressen som går stick i stäv med allt vad Sverige borde stå för internationellt? Eller är det kombinationen av de båda som smakar så illa?

Fast å andra sidan, så tänker jag att många inte har en aning om vem vare sig utrikesminister Bildt eller »strippe-kongen« Carl XVI Gustaf är.

De känner till Stieg Larsson och hans engagemang för kvinnors rättigheter och mot främlingsfientlighet. De vet att män som hatar kvinnor finns både i folkhemmets Sverige och runt om i världen. Betydligt fler håller med Stieg Larsson i hans verklighetsbeskrivning, än lyssnar till en nedsmutsad utrikesminister. Betydligt fler människor på vår jord vet vem Lisbeth Salander är, än vem den där dammige kungen med dålig kvinnosyn är.

Tänk den som kunde skicka Salander ner till Addis Abeba och förhandlingsbordet.