Blir barnen korkade och olyckliga av sina smartphones?
Vad gäller de unga och skärmarna är jag öppen för gammeldags folkpartistisk förbudsiver. Smarta telefoner – gärna. Men också ett smart samhälle, tack.
Toppbild: TT
Som pappa till två Generation Z-döttrar, har jag förstås förhållit mig till hur de använder sina mobiler. Generation Z (denna fantasilösa sociologiterm som ändå fått visst fäste!) är individer födda från mitten/slutet av 90-talet fram till runt 2010. De var först med att redan i späd ålder vara minst lika uppkopplade mot nätet som mot mammas tuttar.
Några milstolpar: iphone (lanserad 2007); Instagram (2010); TikTok.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hur har jag då agerat? Svar: Typ njet, nada, icke. Jag är ju en modern och alltså konflikträdd svensk pappa. Men också för att:
* Mobilen ofta varit den perfekta barnvakten.
* Man vill inte kasta sten i glashus (vi vuxna och mobilerna…).
* Det uppkopplade livet för med sig mycket kul och nyttigt. Snabb infohämtning, hinderlös fotografering, kreativ bildmanipulation, planering av sociala aktiviteter, upplyftande självpepp. Med mera.
Min föräldralättja har också bottnat i det fåfängliga att upprätthålla normer, när alla andra ju surfar fritt. Plus forskningsläget. Vad gäller effekterna av detta gigantiska sociala experiment på unga hjärnor, har juryn nämligen länge varit ur rummet. Inte för att det saknats forskning, tvärtom. Studierna haglar. Men utan rogivande konsensus.
Hur mäts till exempel psykisk ohälsa i skärmsamhället? Genom självrapportering? Medicinsk förskrivning? Antalet hjälpsökande? Kanske de uppåtgående kurvorna egentligen berättar andra, mer upplyftande, historier: Att minskat stigma ökar viljan att ta hjälp? Att hjälpen är bättre?
Och så har vi hönan-och-ägget-problematiken? Skapar stor användning av sociala medier olycka; eller är det de olyckliga som “överkonsumerar” sociala medier?
Och hur ska forskarna – när de undersöker de ungas mående och kognitiva utveckling – skilja ut skärmens inverkan från sådant som coronaisolering, ekonomiska konjunkturer, upp/nedgång av fysisk aktivitet, upplevda globala hot (terror, Greta-varningar, lip surgery gone wrong)?
Men nu i år, 2024, anas nytt ljud i skällan, avseende både forskningsläget och tilltron till kollektiv handling.
Tidöpartierna skrev i sitt samarbetsavtal in att skoldagen ska vara mobilfri; och lagmaskineriet tuggar på för att stärka det normalläget. L föreslog nyligen föräldratillstånd (via bank-id) för vissa appar, samt klockslagsgränser för deras funktion (klockan 23 har nämnts). Unesco har utfärdat råd i samma riktning. I Storbritannien är regeringen på stark offensiv i frågan, med stöd av föräldrakampanjer: “Delay Iphone/Waith unil 8th”.
Vidare uppmärksammar forskarna de “nätverkseffekter” som kan ha dolt skärmarnas destruktivitet. Nätverkseffekten kan förklaras så här:
Titta på alla barnen, de äter socker allihop fast bara lite, utom Olga som äter JÄTTEMYCKET socker. Det är dåligt. Skadan är individuell och dosberoende. Mindre dos, mindre skada. Ingen nätverkseffekt.
Titta på alla barnen igen. Alla använder skärm, fast bara lite (året är 2010!). Utom Olga, som använder JÄTTEMYCKET skärm. Hon orkar/hinner inte sporta, läsa böcker etc. Med mindre skärmdos, kommer bättre mående. Ingen nätverkseffekt.
Gör nu fast forward till i dag. Olga mår inte bra av all skärmtid – men alla kompisarna är ju på sociala medier! Hon kommer därför bara att känna sig isolerad och tråkig om hon drar ner. Okay, hon får mer tid att öva basketstegisättning – men blir kuf och ensam. Stark nätverkseffekt!
Om alla “måste” delta i ett destruktivt beteende, märks inga individuella skillnader – men gruppen som helhet kanske mår skit. Framför allt hos flickor ser man stark ökning av psykisk ohälsa just de år då sociala medier tar utvecklingssprång.
Det finns också studier, bland annat från Spanien, där man ser att ju snabbare en region får bredband, desto snabbare ökar de ungas psykiska ohälsa. Kan det bero på att de kopplat upp sig mot sociala medier?
Finns det alltså skäl att, som samhälle, agera mot de ungas skärmtid?
Är man skeptisk mot storebrorssamhälle och fientlig mot strypning av information, reser sig den frihetliga raggen.
Å andra sidan: Själv skrev jag argt emot, när rökförbud på krog infördes 2005. Jag såg det som halvfascistiska storebrorsfasoner. Fast jag kom att ändra mig; de sippa hade ju rätt! Det var skönt slippa rök inomhus – och personalens cancerrisk gick säkert ner.
Vad gäller de unga och skärmarna är jag därför öppen för gammeldags folkpartistisk förbudsiver. Censur och politiska klåfingrar är förvisso fula ord i min politiska vokabulär. Men politiker som ser skit hända och bara tittar på – det är inte heller idealet.
Smarta telefoner – gärna. Men också ett smart samhälle, tack.
***
