Blottar ett ruttet Sverige

Den första delens titel är Millennium-trilogins starkaste tillgång: orden »Män som hatar kvinnor« är en berättelse i sig själva. Frasen är svår att passera i en bokhandel eller på en bioaffisch utan att haja till. Kanske för att den suggestivt innehåller orden »män-hatar-kvinnor«. Utan det lilla ordet »som« skulle det vara ett påstående, ett angrepp. Men om man särskilt väljer att säga att vissa män hatar kvinnor insinuerar man att det också finns män som inte gör det. Stieg Larsson tillhörde den sistnämnda gruppen och tillägnade en stor del av sin journalistiska karriär, och hela sin författargärning, till att försöka visa att detta inte är en självklarhet. Att jämlikhet mellan kön och klasser fortfarande är ett ganska färskt projekt, tills vidare oavslutat.

Det måste vara enormt frustrerande att ägna sitt liv åt att berätta om rasism, strukturella rester av klassamhället och inte minst våld mot kvinnor. Sådana problem passar ju inte in i det offentliga Sveriges självgratulerande image. I media behandlas enskilda exempel oftast som separata tragedier, obegripliga revor i en annars fläckfri folkhemssaga. Det är snudd på tabu att säga att fallen kanske inte är separata och oförklarliga, att samhället kanske är trasigt i grunden. Att det exempelvis faktiskt finns män, annars alldeles vanliga män, som hatar kvinnor. Ändå misstänker vi att det måste vara så. Det måste finnas något slags mönster.

Larssons böcker har sålt i tre miljoner exemplar i Sverige, exemplar som åtminstone i min bekantskapskrets dessutom har lånats ut till många och vandrat hand till hand. När det gäller just »Män som hatar kvinnor« vet nog halva befolkningen i dag vem som är mördaren. Ändå är det rekordanstormning till biograferna för filmversionen som har premiär i veckan. De som inte har läst boken är rimligtvis nyfikna på Millennium-febern, men jag tror att en viktigare orsak är att läsarna inte känner sig klara med berättelsen. Den är inte bara ett enkelt kriminalmysterium för dem.

Sedan boken utkom år 2005 har jag hört den rekommenderas av studenter och pensionärer, män och kvinnor, dagisfröknar, forskare och investeringsbankirer. Människor med vitt skilda bakgrunder och läsvanor, alla eniga i sin bedömning: »Du måste läsa den här boken.« En intensiv rekommendation som inte bara betyder »här har du en bladvändare du inte kommer att kunna lägga ifrån dig«. Den antyder liksom också att boken innehåller något slags avgörande information, något av vikt även för världen utanför.

På 600 sidor målar Larsson upp ett samhälle med mönster och kopplingar, där till och med psykopatiska seriemördare har en plats i ett sammanhang man kan begripa. Små och stora illgärningar; klass, kön, ras. Det är svårt att komprimera i ett soundbite, men det känns sannare än nyheterna. Så griper romanen tag och gnager, fast formen är helt generisk, lånad ur pusseldeckare och superhjälteserier. Många läsare berättar att böckerna höll dem vakna om nätterna även efter att de läst ut dem. Troligtvis för att de känner igen Larssons Sverige som sitt eget.

»Män som hatar kvinnor« har biopremiär 27 februari.