Böcker istället för rödbetsjuice

Drar ut och springer. Svänger ihop en granola. Lägger en uppfriskande ansiktsmask av råriven gurkmeja och lagar antiinflammatoriska söndagsgrytor med vetegräspulver, ingefära och kokos. Men när kompisarna mobbar mig för min präktiga livsstil påminner jag dem om att jag trots allt läser.

»Minst tre tjocka romaner per vecka«, protesterar jag. »Och ni vet ju lika väl som jag att läsning är en osund syssla som har gjort folk lönnfeta, skumögda och självmordsbenägna i hundratals år.

Djupt härinne är jag lika ofräsch som Bertolt Brecht. Minst lika tuff som Birgitta Stenberg. Vill ni smaka min raw rödbetsjuice?«

På sistone har det tyvärr varit svårare att ursäkta sig eftersom litteraturens goda rykte håller på att sabbas av hurtiga läsforskare. Bokhyllan har blivit till hälsokosthylla, poesin har fått jobb som friskvårdskonsult och litteraturens påstådda hälsoeffekter – så makalösa att den heliga graal framstår som en rostig spottkopp – har gett läsandet en näringsriktig bismak av chiapudding som gör det till allt annat än coolt.

För läsandet, visar en mängd nya vetenskapliga studier i exempelvis psykologi, pedagogik och medicin, gör inte bara oss människor lyckligare, piggare, yngre, kvickare, godare, dunderempatiska och rent allmänt väldigt mycket bättre. Det föder också nya, fräscha nervkopplingar i våra hjärnor; förbättrar vår intelligenskvot och vår koncentrationsförmåga; gör oss socialt framgångsrika och till och med oemotståndliga som sexpartners – visserligen med reservationer för manliga fantasyläsare (fast Richard Bransons självhjälpsbibel »Screw it, let’s do it« visade sig däremot vara ett kraftfullt afrodisiakum).

Och i tidningarna kan vi nu följaktligen läsa oroväckande rubriker som »Upptäck den stressdämpande effekten av lyrik«, »Vetenskapen visar att skönlitteraturen gör dig till en bättre vän« eller »Läs böcker – skydda dig mot alzheimer!«. På biblioteken sysslar man med så kallad biblioterapi och i kulturpolitikens pragmatiska korridorer stiger jublet: Äntligen går den däringa knöliga poesin att förstå sig på!

Böcker är med andra ord inte längre böcker. De är medicin, Tinder och fiberrika moralkakor – allt i en och samma fräscha pappersförpackning. Plus åldringsvård.

Att de nya rönen bär en omisskännlig doft av propaganda – det är knappast en slump att läsandet återuppstår som vitaminpiller i en tid då allt färre frivilligt vidrör en bok – hindrar förstås inte att vi som värnar litteraturens nedbrytande mörker bör protestera mot den rosenkindade utvecklingen. »Up! Up! My friend, and quit your books; or surely you’ll grow double«, varnar 1800-talspoeten William Wordsworth, och det är antagligen till honom – och andra dunkla tänkare från klokare tider – vi nu måste vända oss. »Din stora lärdom gör dig galen!« lyder till exempel en berömd åthutning i Apostlagärningarna, som onekligen kan ge de hurtfriska läsfrämjarna ett och annat att fundera på. Precis som Don Quijotes förlästa vansinne, Benjamin Disraelis föredömliga utnämnande av litteraturen som »den mänskliga rasens förbannelse«, eller varför inte Madame Bovarys sorgliga öde – även hon blev ju som bekant djupt oklok av en bok.

Och apropå afrodisiakum ska vi inte heller glömma katarrerna, koliken, svindeln, gikten, förstoppningen, de variga ögonen samt gasen – alltihopa ofrånkomliga biverkningar som drabbar den stillasittande läsaren, enligt renässansläkaren Robert Burton. »Den lärde är ingen lycklig man«, konkluderar han dystert i sin »Anatomy of melancholy« från 1621.

Med detta sagt är det förstås viktigt att tänka på sin hälsa. Jag svänger ihop en granola. Och rekommenderar ingefärsjuice.