Bodströms svek

Efter att Christopher Meyer publicerade sin bok »DC Confidential« 2005 fick brittiska regeringen nog. Det måste bli ett slut på dessa sanningssägande memoarer. Man införde nya regler: tjänstemän och diplomater skulle inte få tala ut i bokform. I det offentligas tjänst skall man tjäna det offentliga – inte göra anteckningar inför sin kommande bok. Hur ska vi annars kunna ha en fungerande förvaltning?

Utrikesminister Jack Straw (som för övrigt blivit kallad politisk pygmé i nämnda bok) rasade i parlamentet. Reglerna blev naturligtvis hårt kritiserade:Vad hände med yttrandefriheten? Men regeringen var ursinnig: Christopher Meyer hade varit landets ambassadör i Washington – detta var ett oacceptabelt svek.

»DC Confidential« innehöll långa och detaljerade beskrivningar av planeringen inför Irak-kriget. Å andra sidan: det som fick nästan all uppmärksamhet var Meyers beskrivning av Tony Blairs mörkblå jeans som »pungkrossande-tighta«. Sex år senare är detta i princip det enda som någon kommer ihåg från boken.

Det har onekligen varit mycket kontroversiella böcker i svensk debatt på sista tiden. Thomas Bodström har fått tidningarna att analysera enskilda formuleringar från hans memoarbok utlagda i förväg på Twitter. Och kungahuset som trodde att de kunde vända blad verkade inte tänka på att det skulle kunna komma ytterligare en bok. Kaffeflickorna och festandet i »Carl XVI Gustaf: den motvillige monarken« var en sak. I Nuri Kinos »Den svenske gudfadern« kom avslöjandena om hur kungens vänner försökt förhandla med maffian för att skydda honom.

»Det är när det på allvar börjar gå utför för en regering som alla de bra böckerna börjar komma«, sa Michael Fishwick, förlagschef på HarperCollins. »Det är som en meteoroid som kommer in i atmosfären – bitar börjar falla av.« Denna teori om bokfloder som undergångens första varningssystem skulle gå att applicera både på kungahus och svensk socialdemokrati. Även om Thomas Bodströms bok inte med den bästa vilja i världen kan kallas för »bra« – både socialdemokrati och kungahus är institutioner med sjunkande popularitetssiffror. Det är tydligen då som snasket börjar läcka.

Varför ingen har  skrivit en avslöjande insiderskildring från Ja till euro-kampanjen 2003, måste vara ett av de största mysterierna i svensk politik. Vad man än tycker i sakfrågan: Ja-kampanjen var precis det överfinansierade praktfiasko, komplett med specialgjorda euro-mazariner inköpta för mer pengar än hela nej-sidans budget, som skulle göra sig väl i bokform. Bitar från den meteoroiden borde ha börjat falla av. Men inte landade de på någon bokdisk i alla fall.

Drivkraften för att avslöja sanningen mellan hårda pärmar brukar vara att förklara hur något kunde gå så fel. Motivationen bakom att ta till pennan är ofta att lägga historien tillrätta. Tragiken är väl att alla de där detaljerna som kändes så viktiga att korrigera passerar de flesta läsare obemärkt. Det enda vi minns är de »pungkrossande« jeansen.

Vissa personer och vissa sammanhang verkar ha ett större behov av att producera sanningssägande alster. Hela 18 av Margaret Thatchers gamla ministrar skrev böcker i syfte att berätta hur det verkligen var. Det är någon sorts rekord. Precis som att Nigel Lawsons bidrag var på hela 1 100 sidor.

I Sverige har Thomas Bodström  behandlat nästan hela sin politiska karriär som underlag för att skriva böcker. Han hann inte mer än sätta foten på ett regeringssammanträde förrän han började skriva »700 dagar i Rosenbad«. Sedan kom deckarna som också byggde på upplevelser i politik och förvaltning. Anslaget har hela tiden varit detsamma: Bodström är en outsider genom vars ögon vi får se hur det verkligen går till. »Makten, myglet och politiken« har samma självbild. Bodström ser sig som en iakttagare och skildrare – inte en aktör. En stor del av hans popularitet bygger på detta.

Hur en person vars far var socialdemokratisk utrikesminister och som själv kom in i regeringen efter att ha gått på svartklubb med Pär Nuder på Fårö lyckas framställa sig som en outsider är ett mysterium. Men det har fungerat för Bodström i ett decennium. Antagligen för att han tror på det själv.

Vi behöver sannolikt både fler politiker och fler diplomater som skriver böcker. Problemet är känslan som uppstår när någon verkar ha tagit uppdraget i syfte att skriva böcker.

Det är då det känns som ett svek. Och den känslan är svår att skaka av sig.

***

Förövrigt är jag egentligen mycket mer intresserad av »Amazing Dogs: A Cabinet of Canine Curiosities« av Jan Bondeson. Ny forskning berättar hur nazisterna  under andra världskriget tränade hundar till att prata, läsa och stava. Woofen SS är avslöjandet som vi verkligen har väntat på.