Bokslukarens dilemma

När vi har packat upp 78 flyttlådor noterar jag mörka blickar. Senare samma dag, när en boktrave dramatiskt välter, kommer konfrontationen. Ingen ifrågasätter värdet av böcker. I stället tillämpas matematik mot mig för att åskådliggöra att dessa tusentals tjocka fackböcker och orörda romaner, som rent fysiskt knappt ryms i i lägenheten, dem kommer jag – om inte vetenskapen avsevärt höjer den mänskliga livslängden redan i min generation – aldrig att läsa.

Kanske inte, svarar jag soligt. Men jag vill gärna försöka?

Det faller inte i god jord. Jag känner på mig att här kräver husfriden något slags gest. Om jag skulle sortera bort lite böcker jag mest har av en slump? Blicken faller på Barbara Leamings stora Katharine Hepburn-biografi som jag fick i julklapp av min pappa nån gång på 90-talet. 549 sidor.

Den här kommer jag nog inte att läsa, säger jag och frigör några centimeter.

På kvällen passerar jag ge bort-hyllan i hallen och tänker att jag kanske ändå skulle kolla lite i boken bara. När jag tar med mig Kate Hepburn i säng är det ett tecken på stor generositet att jag inte blir utslängd. Egentligen är det inte ens henne jag omedelbart fastnat för. Det är mormodern som efter makens självmord, själv döende i cancer, kämpar för att få in döttrarna på det experimentella, progressiva elituniversitetet Bryn Mawr.

När det lyckas blir två av dem sedan suffragetter som ägnar sina liv åt kvinnlig rösträtt, rätten till preventivmedel, kvinnans sexuella njutning (i äktenskapet, gubevars) och den laddade frågan om könssjukdomar. Unga brudar smittades av sina män och i anständighetens namn förvägrades de ofta all information om vad som var fel på dem. En del läkare kallade det »bröllopsresefebern«. När kvinnor blev sterila kom männen ofta att lämna dem, i praktiken utan försörjning. Det var den sortens kvinnofrågor suffragetterna kämpade om rösträtten för: att inte behöva dö eller leva utblottade på grund av föråldrade normsystem. För bara hundra år sedan!

Katharine Houghton Hepburn var radikal marxist i övertygelserna men moderat i sina politiska strategier. Hon var en viktig organisatör och talare, blev ombedd att kandidera för senaten men lät bli för att den självupptagne maken tillät hennes strålande karriär endast på villkor att hon satt hemma vid tekannan när han kom hem från jobbet. Systern Edith Hooker var uttalat militant. Lilla Kathy Hepburns barndomshem kryllade av kvinnliga revolutionärer som pratade fängelsestraff och tvångsmatning. Emmeline Pankhurst övernattade under sin USA-turné där hon agiterade för terrormetoder eftersom civil olydnad inte givit tillräckliga resultat.

Lilla Kathy snaggade sig, gick klädd i pojkkläder och rände runt som en vilde. Föräldrarna gick ofta omkring nakna hemma, också när de hade besök. Kathy fick närvara vid sin lillasysters födelse och visste tidigt allt om hur barn blir till.  »Vi vill inte begränsa henne,« sa mamman. De blev lite besvikna ändå, när dottern trots examen från Bryn Mawr gick och blev Hollywood-ikon. Det kändes lite ytligt.

Först efter allt detta fokuserar biografin på Hepburns karriär och männen hon försummade den för, inte minst Spencer Tracy. I 26 år var hon hans älskarinna, sjuksköterska och morsa och ändå vägrade han lämna sin fru. Jag slukar det hela på tre dagar. En sån tur att boken flyttat med mig alla dessa år! Vänder blicken mot travarna i vardagsrummet igen. Radikala kvinnor och självutplånande kärlek. Man blir sugen på återbesök hos Liv Strömquist. Och böckerna finns här. Någonstans.