Borde inte fler åka dit för mened?
”Alla ljuger i förhör”, sade Hinsehäxan, men har det blivit en konvention som inte bara omfattar tjuvar, utan även jurister?
Toppbild: Johan Nilsson / TT
Man får inte ljuga, berättar vi för våra barn, och de flesta av dem är så godtrogna att de inte begriper att vi just ljugit för dem. Lögner är trots allt en lika ofrånkomlig del av livet som kommunalskatt och liktornar. Dessutom en nödvändig del, till skillnad från liktornar och, misstänker jag, kommunalskatt.
Hur omöjligt och outhärdligt ett liv utan lögner vore är ett ämne författare och filmskapare ofta återkommer till, i brist på annat. Världen vore inte ljusare om vi talade om för värd och värdinna att maten var medioker. När man är i min ålder vore det hänsynslöst att verkligen redogöra för sin hälsa, då någon frågar hur man mår.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men barn har en hel del gemensamt med fanatiker. De gillar inte nyanser och gråzoner. De vill veta exakt hur det ligger till, utan förbehåll. Eller så är det vi som inte har orken att stå ut med ett tredagars oupphörligt förhör, vilket blir den oundvikliga följden om man sår tvivel i en femåring.
Oavsett vilket är resultatet detsamma.
Det finns förstås lögner och lögner. Språkfilosofer kan hävda att en hel del av de vardagslögner vi svänger oss med egentligen inte är lögner, i den meningen att vi för någon bakom ljuset. De är helt enkelt uttryck för konventioner om när osanning trumfar sanning av artighetsskäl, för att skona någons känslor, eller för att vi pysslar med politik, ”kundservice”, eller någon annan ljusskygg verksamhet. Båda parter – lögnaren och den beljugne – vet vad som försiggår.
Men så finns de riktiga lögnerna.
Förra året anmäldes 5 304 brott mot Brottsbalkens 15 kapitel, första paragrafen, som börjar: ”Den som, efter att han eller hon har avlagt en ed som är föreskriven i lag, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i högst fyra år”. Det är nästan 1 000 fler anmälningar än året innan. Hur många av anmälningarna som ledde till åtal och fällande dom vet jag inte – en hel del av dem snurrar väl fortfarande i systemet – men det händer då och då. För ett par år sedan dömdes en kvinna som ljugit för att skydda ett par gangsters till två och ett halvt års fängelse av Umeå tingsrätt. Förra året dömde Lunds tingsrätt tre personer till några månaders fängelse för att ha givit misshandlare falskt alibi.
Det där är ju uppmuntrande och användbart när vi ska tuta i våra barn att de inte ska ljuga. Men jag kan inte låta bli att känna att det rör sig om 5 304 undantag som bekräftar regeln: blir du släpad till rätten är allt tillåtet för att slippa ta konsekvenserna av ditt brott. Att ljuga, oftast med hjälp av advokat, är en självklarhet. Det är åtminstone det intryck man får om man läser tidningsreferat från domstolarna.
Inget att förvånas över, kanske. När min fru en gång i tiden intervjuade ”Hinsehäxan” Lillemor Östlin, som höll det svenska damrekordet i kåkfareri, frågade hon hur Östlin förklarade att justitieminister Lennart Geijer kategoriskt förnekat att han köpt sex, trots att Östlin visste annorlunda. Hinsehäxan såg ut som om någon frågat henne om påven var katolik: ”I förhör ljuger alla”.
Där har vi ännu en konvention om osanning. Frågan är om den bara omfattar tjyvar, eller om poliser, advokater, domare och lagmän också har förlikat sig med att osanning trumfar sanning i rättssalen? Borde vi inte ha uppåt 50 000 anmälningar om mened, snarare än 5 000, om lögnen inte var accepterad?
Nu vet jag förstås att den som muckar med jurister oftast hamnar i en lika långtråkig och tålamodsprövande process som den som sår tvivel i en femåring. Och jag inser att det är svårt att piska buset till att bli lite mer som Karl-Bertil Jonsson och stå för sina brott. Men vi borde väl försöka? Och ibland måste till och med en kolumnist rakryggat yppa sanningen, även om det kostar på.
***
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
Läs även: Det är antagligen säkrast att spela dum
Man får inte ljuga, berättar vi för våra barn, och de flesta av dem är så godtrogna att de inte begriper att vi just ljugit för dem. Lögner är trots allt en lika ofrånkomlig del av livet som kommunalskatt och liktornar. Dessutom en nödvändig del, till skillnad från liktornar och, misstänker jag, kommunalskatt.
Hur omöjligt och outhärdligt ett liv utan lögner vore är ett ämne författare och filmskapare ofta återkommer till, i brist på annat. Världen vore inte ljusare om vi talade om för värd och värdinna att maten var medioker. När man är i min ålder vore det hänsynslöst att verkligen redogöra för sin hälsa, då någon frågar hur man mår.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men barn har en hel del gemensamt med fanatiker. De gillar inte nyanser och gråzoner. De vill veta exakt hur det ligger till, utan förbehåll. Eller så är det vi som inte har orken att stå ut med ett tredagars oupphörligt förhör, vilket blir den oundvikliga följden om man sår tvivel i en femåring.
Oavsett vilket är resultatet detsamma.
Det finns förstås lögner och lögner. Språkfilosofer kan hävda att en hel del av de vardagslögner vi svänger oss med egentligen inte är lögner, i den meningen att vi för någon bakom ljuset. De är helt enkelt uttryck för konventioner om när osanning trumfar sanning av artighetsskäl, för att skona någons känslor, eller för att vi pysslar med politik, ”kundservice”, eller någon annan ljusskygg verksamhet. Båda parter – lögnaren och den beljugne – vet vad som försiggår.
Men så finns de riktiga lögnerna.
Förra året anmäldes 5 304 brott mot Brottsbalkens 15 kapitel, första paragrafen, som börjar: ”Den som, efter att han eller hon har avlagt en ed som är föreskriven i lag, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i högst fyra år”. Det är nästan 1 000 fler anmälningar än året innan. Hur många av anmälningarna som ledde till åtal och fällande dom vet jag inte – en hel del av dem snurrar väl fortfarande i systemet – men det händer då och då. För ett par år sedan dömdes en kvinna som ljugit för att skydda ett par gangsters till två och ett halvt års fängelse av Umeå tingsrätt. Förra året dömde Lunds tingsrätt tre personer till några månaders fängelse för att ha givit misshandlare falskt alibi.
Det där är ju uppmuntrande och användbart när vi ska tuta i våra barn att de inte ska ljuga. Men jag kan inte låta bli att känna att det rör sig om 5 304 undantag som bekräftar regeln: blir du släpad till rätten är allt tillåtet för att slippa ta konsekvenserna av ditt brott. Att ljuga, oftast med hjälp av advokat, är en självklarhet. Det är åtminstone det intryck man får om man läser tidningsreferat från domstolarna.
Inget att förvånas över, kanske. När min fru en gång i tiden intervjuade ”Hinsehäxan” Lillemor Östlin, som höll det svenska damrekordet i kåkfareri, frågade hon hur Östlin förklarade att justitieminister Lennart Geijer kategoriskt förnekat att han köpt sex, trots att Östlin visste annorlunda. Hinsehäxan såg ut som om någon frågat henne om påven var katolik: ”I förhör ljuger alla”.
Där har vi ännu en konvention om osanning. Frågan är om den bara omfattar tjyvar, eller om poliser, advokater, domare och lagmän också har förlikat sig med att osanning trumfar sanning i rättssalen? Borde vi inte ha uppåt 50 000 anmälningar om mened, snarare än 5 000, om lögnen inte var accepterad?
Nu vet jag förstås att den som muckar med jurister oftast hamnar i en lika långtråkig och tålamodsprövande process som den som sår tvivel i en femåring. Och jag inser att det är svårt att piska buset till att bli lite mer som Karl-Bertil Jonsson och stå för sina brott. Men vi borde väl försöka? Och ibland måste till och med en kolumnist rakryggat yppa sanningen, även om det kostar på.
***
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
Läs även: Det är antagligen säkrast att spela dum
