Borde vi, som Frankrike, förbjuda imamer utsända från andra länder?

Underställd lagen från 1905 om en strikt åtskillnad mellan kyrka och stat, har den franska staten inte blandat sig i de religiösa samfundens inre liv och affärer. I stället har andra stater gjort det i Frankrike. 

Eftersom den franska sekularismen förbjuder användning av offentliga medel för att finansiera moskéer eller imamer, har länder som Algeriet, Marocko, Saudiarabien och Turkiet gjort det. För några år sedan förekom uppgiften att 70 procent av imamerna i Frankrike inte var franska medborgare.  

Sekularismen har också inneburit att den franska statsmakten inte haft några säkra uppgifter på vare sig antalet moskéer eller imamer som är verksamma i landet. Paradoxalt nog har också den franska statsmakten haft hållningen att det varit bättre att utländska imamer som avlönats från en främmande stat, men som myndigheter ändå har fått granska och har kontroll över, har verkat i landet, framför att obekanta radikaliserade imamer som framsprungit ur de olika muslimska minoritets- och invandrargrupperna gjort det. 

Målkonflikten i en sådan modell torde vara uppenbar: När till exempel det turkiska Direktoratet för religionsfrågor, som sorterar under Turkiets president, sänder drygt 100 av direktoratet avlönade sunni-imamer till Frankrike, för att betjäna muslimer av turkisk härkomst i de cirka 250 moskéer som byggts med turkiska pengar, blir också frågan självklar vilken stats intressen dessa imamer ytterst vill främja, när det kommer till kritan. 

Ytterligare problem med ett sådant förfarande – att andliga ledare med en bakgrund i hemlandet betjänar nytillkomna religiösa grupper, samtidigt som dessa ledare inte är en del av det samhälle de verkar i och många gånger inte ens kan dess språk – är att det grundfäster diasporamentaliteten och förstärker utanförskapet. Även om de skulle agera med välvilja och i godan tro. Med sin närvaro blir de från hemlandet/utlandet hämtade religiösa ledarna ett hinder för en vidareutveckling och anpassning av religionen till förhållandena i det nya landet, till dess etablerade koder, kultur och mentalitet. 

Det var ingen slump att Frankrikes president Emmanuel Macron i ett tal i februari 2020 markerade tydligt:  

”I Republiken accepterar vi inte att någon vägrar att skaka hand med en kvinna bara för att hon är kvinna; i Republiken accepterar vi inte att man vägrar att bli vårdad eller undervisad av någon viss person; i Republiken accepterar vi inte att barn tas ur skolan; i Republiken kan man inte kräva intyg på oskuld för att få gifta sig; i Republiken får vi aldrig acceptera att religionens lagar kan vara överordnade Republikens lagar. Så enkelt är det.” 

Beslutet att imamer som får sin lön från utlandet inte får arbeta i Frankrike, vilket började gälla från den 1 januari i år, blir därmed ett första steg i att ta kontrollen över de villkor under vilka islam får verka i landet. De utlandsavlönade imamer som redan finns i Frankrike kommer inte att kunna vara kvar efter den 1 april, om de inte kan se till att deras löner betalas av en inhemsk muslimsk församling. 

I nästa steg måste den franska staten också finna vägar att styra över utbildningen av imamer i Frankrike. 

Det kan förefalla vara en motsägelse att ett sekulärt land, för att förbli sekulärt, måste blanda sig i religionens affärer, men i dagens värld är religiöst inflytande och religionsutövning också sammanvävt med utövande av politisk makt. 

De problem som den sekulära staten Frankrike nu försöker hantera, står även den sekulära svenska staten inför. Också vi kommer att behöva slå in på en väg som Frankrikes. 

Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.

Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning. 

***

Läs även: Nämndemannasystemet undergräver förtroendet för rättssystemet

Läs även: Liberalerna måste välja sida