Borde vi, som Frankrike, förbjuda imamer utsända från andra länder?

Den traditionella svenska modellen för att hantera religiös extremism är till att börja med att förebygga och beivra brottsliga gärningar, men också att försöka tämja den genom att inlemma religiöst baserade organisationer i det sekulära samhällets strukturer. Med bidrag, utbildningar och samarbetsorgan för myndigheter och civilsamhällets organisationer har staten sökt undvika religiös fanatism och samtidigt sökt omfamna trossamfund som bärande element i demokratin.

Det tycks vara på liknande sätt som staten jobbar även i Frankrike numera, om jag förstår saken rätt. Vid sidan av uppmärksammade förbud mot vissa specifika symboler kopplade till religion, så finns även där exempelvis samverkansplattformar och statligt formade utbildningar för religiösa organisationers ledare.

Sedan första januari i år har en ny ordning vunnit laga kraft där till landet inresta imamer med finansiering från en annan stat ska nekas rätt att verka i Frankrike. Åtgärden sker inom ramen för en bred agenda från president Macron att motverka ”islamistisk separatism” i landet. Det är mycket svårt att bedöma om det är klokt eller inte och om det borde vara aktuellt med liknande åtgärder i Sverige.

Vi lever onekligen i en tid där hoten mot demokratin tar många skepnader. Det är ingen hemlighet att det finns stater, styrda av autokrater, som bedriver underrättelseverksamhet och påverkansoperationer mot Sverige. Det gäller exempelvis Iran, Ryssland och Kina. Säkerhetshot kommer därtill enligt Säkerhetspolisen från en våldsbejakande internationell nationalchauvinistisk rörelse i demokratiska västländer, liksom från extrema vänsterrörelser.

Den radikala islamismen, som den franske presidenten försöker mota tillbaka, är ett gissel. Offren är först och främst människor med muslimsk bakgrund. Gissel ska bekämpas och att söka begränsa verkan av våldsbejakande “hatpredikanter” av allsköns slag bör vara en angelägen och synnerligen rimlig prioritet i långt fler länder än Frankrike och Sverige. Jag förutsätter att regering, säkerhetspolis och polis redan i dag arbetar med detta varje dag på året.

Den överskuggande frågan när det gäller de många hoten mot demokratin gäller människors mottaglighet för budskapen. I vilken utsträckning omfamnar människor vetenskapens och solidaritetens budskap, framför de som hatets, irrationalismens och våldets kolportörer erbjuder? I såväl Frankrike som Sverige och annorstädes handlar detta om jämlikhet, tillgång till utbildning och bildning, demokratiska strukturer och en förvärvad benägenhet att sätta demokratin främst. Det senare bland annat genom att ta avstånd från antimuslimska, antisemitiska och rasistiska budskap, samt att säkra trossamfunds möjlighet att verka och därmed värna religionsfriheten.

Vårt sentida track record på området förskräcker. Världen och Sverige styrs nämligen inte i riktning mot att maximera demokrati, jämlikhet och solidaritet, utan av profithunger. De bästa åtgärderna för att bekämpa religiös extremism i Sverige torde vara att bryta segregation, minska den ekonomiska utsattheten för stora delar av arbetarklassen och att avskaffa marknadsskolan. Näst bäst vore att satsa på public service och statligt understödd folkbildning, kultur- och fritidsliv som ger ett gott liv och fostrar goda demokrater, däribland socialdemokrater. Vi demokrater är nämligen det som står mellan dig och kaos. Vi tvivlar, tar sällan i så vi spricker och uppskattar det där med lagom. Och vi är flest, så länge som vårt samhälle är organiserat för det.

Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.

Här kan du läsa Thomas Gür svar på samma frågeställning.

***

Läs även: Nämndemannasystemet undergräver förtroendet för rättssystemet

Läs även: Liberalerna måste välja sida