Borgarklassens fasa går igen

Tonläget ekade från tidiga analyser av brexitväljarnas oförklarliga dumhet. »White trash flyttar in i Vita huset«, skrev Movie News Guide och kallade väljarna Amerikas »mindre intelligenta«.

Det är en retorik som känns alltför bekant. På senare tid har jag läst litteratur om förra sekelskiftet, där män som Ernest Thiel, i Torsten Gårdlunds biografi över borgarsonen som blev Sveriges rikaste, förfasar sig över arbetare som otacksamt samlar sig i protest mot dem som bygger infrastruktur och ger dem jobb. Eller som Hjalmar Söderberg skriver i sin bok »Hjärtats oro« om storstrejken 1909: »Det eviga hatet mellan öfverklass och underklass, mellan fattiga och rika, ›bildade‹ och ›obildade‹, i Sverige som öfverallt – öfverallt.«

Dagens medelklass skräms av ett folkligt missnöje som är lite ostyrigt känslomässigt och därför verkar så dumt bredvid deras egna bildade och genomtänkta planer. Det är helt enkelt samma fasa som de välartade, förnuftiga borgarklasserna kände när arbetarrörelsen föddes. Den tidens elit valde att se dem som grundlurade av galna demagoger som August Palm och Anton Nilson.

Visst, bristen på riktning gör att folkmassans kraft lätt kan utnyttjas av äregiriga personer, och fel kan det gå chockerande snabbt. Under sitt korta liv i Ryssland hann poeten Vladimir Majakovskij vara både nyskapande futuristisk revolutionsromantiker, bli politisk revolutionär och försjunka i bitter besvikelse över det totalitära resultatet innan han dog av rysk roulette, 36 år gammal.

Men om pöbeln verkligen hade varit så korkad, så obildad, så osjälvständig, så skulle den, precis som korna, ha stannat i sitt bås. De vilda folkmassor som samlades runt August Palm på 1800-talet visste kanske inte exakt vad de ville uppnå, men de visste att deras situation knappast kunde bli sämre och att en förändring, oavsett riktning, var nödvändig. I dag lever Storstrejken 1909, LO:s första stora strid, trots nederlag, kvar som en symbol för den tidens arbetaruppror som bäddade för ett av världens mest jämlika samhällen.

Och hånfullheten från August Palms tid har kommit tillbaka. Runt millennieskiftet hördes  för första gången uttrycket white trash i Sverige, från början bara om amerikanska förhållanden. Men i och med Sverigedemokraternas framgångar i valet 2010 blev det plötsligt okej att använda uttrycket om det partiets missnöjesväljare i den svenska avfolkningsbygden.

Vare sig skälet till populismens och nationalismens framgångar är en whitelash – en reaktion från en vit (manlig) arbetarklass som alltid känner sig bespottad, av feminister, rasifierade, medelklass – eller inte, är det kanske så enkelt att de faktiskt skulle gynnas av en helt annan ordning än den dagens samhälle erbjuder dem.

För lika lätt som den västerländska medelklassen i dag kan se hur rättfärdig arbetarrörelsens kamp var för ett sekel sedan, lika svårt verkar den ha att föreställa sig att det skulle finnas något verkligt rättfärdigt, ja rent av klokt, i dagens folkliga väljarprotester.

En dag är det kanske dagens medelklass som, precis som dåtidens borgarklass, får klä skott för ett orättfärdigt motstånd mot en mer rättvis världsordning.