Börja inte lukta som din partner, då gör ni slut

Jag har börjat lyssna på en podd som heter Huberman Lab och görs av Andrew Huberman, som är professor i neurobiologi vid Stanford. Han håller ofta monologer kring intressanta ämnen. Programmen är nästan aldrig kortare än två timmar. Mycket fokus ligger på hur man lever hälsosamt, men låt er inte bedras av det. Detta är ingen traditionell hälsopodd, som det går tretton på dussinet av. Hubermans fokus ligger på hur vår hjärna verkligen fungerar på minsta receptornivå.  

Hans favoritämnen är hur man mår bättre utifrån ett rent biologiskt perspektiv, men också hur man till exempel kan utnyttja värme och kyla för att träna bättre. Många av hans råd har jag använt mig av i praktiken och de förefaller fungera. Åtminstone har de hjälpt mig att bli piggare och att klara av att träna mer effektivt. 

I ett av programmen intervjuade han den israeliska forskaren Noam Sobel om hur mycket av det vi gör och tycker och tänker om andra människor, som faktiskt har med vårt luktsinne att göra. Föga förvånande är det väldigt mycket mer än vad vi tror. Det fick mig att minnas en kolumn som jag skrev för många år sedan i ett helt annat forum om hur mycket vi påverkas av svettlukt. Och hur olika effekten av svett får oss att må, beroende på vem som utsöndrat den.  

Det var en krönika jag fick ganska mycket kritik för, eftersom jag dristade mig att framlägga den – för många – kontroversiella uppfattningen att manlig svett får mig att rygga tillbaka och förbereda mig för strid (åtminstone på det mentala planet) medan kvinnlig svett närmast har en berusande och upphetsande inverkan på mig. Självfallet beror effekten på annat än bara kön. Även en kvinna kan, också i min värld, lukta riktigt illa om hon är smutsig och har svettats rikligt under lång tid. Det är inte något som jag finner eggande. Men tänk på era mest sensuella ögonblick i livet. Visst kan ni komma ihåg hur det luktade? Många skulle nog till och med bättre minnas hur det luktade, än hur det tog sig ut rent visuellt.  

Dr Sobels forskning visar tydligt att vårt luktsinne är betydligt bättre än dess rykte. I ett försök hade han grävt ner luktspår under marken som hans collegestudenter fick följa ovan jord. I stort sett alla klarade av det, trots att de aldrig tränat på den förmågan förut. 

Den intressanta frågan är dock hur mycket av till exempel dofter som verkligen styr oss utan att vi är medvetna om det. Är det till och med så att vi väljer partner och vänner utifrån doft? En hel del i Dr Sobels forskning tyder på det. På hans labb har man till exempel gjort experiment som förefaller visa att personer som blir mycket nära vänner utan att tidigare känt varandra, tycks lukta likartat. På motsvarande sätt tycks det förhålla sig med kärleksrelationer, med skillnaden att de snarare luktar olika varandra. Inget av det här är kanske så konstigt. Om vi styrs av lukter är det inte svårt att se ett evolutionärt överlevnadsvärde i att man inte blir kär i någon som är en alldeles för lik, men kompis kan man ju gärna bli. 

I ett annat avsnitt av Hubermans podd diskuterar han kopplingar och skillnader mellan kärlek, attraktion och anknytning. Låt mig säga att det är komplicerat, men att åtminstone attraktion och kärlek (i meningen långvarig anknytning till en person vi älskar) i mångt och mycket är styrda av helt separata och stundtals motstridiga neurobiologiska system. En möjligen något överförenklad bild skulle kunna vara att det närmast är omöjligt att känna attraktion till den man kommer för nära och säger sig älska.  

Och kanske beror den där diskrepansen också lite på att man efter tjugo år i samma hem börjar lukta likadant. Och börjar se på varandra som kompisar i stället för älskare. Finns det då några praktiska konsekvenser man kan dra av denna forskning? 

Ja varför inte sova i olika sovrum och använda olika tvättmedel, aldrig försöka vara överens om någonting och helst också uppfatta sin respektive som allt annat än en bästa vän.

***

Läs även: Jag har fått lära mig den hårda vägen

Läs även: Behöver män mer kärlek än kvinnor?