Bortfintade borgare

Plötsligt talar vi ständigt om migration.

Ämnet som förr knappt förekom när politikerna drabbade samman inleder nu SVT:s partiledardebatt. Sverigedemokraterna ler belåtet från höjder som knappt ens de själva trott att de skulle kunna nå. Hur hamnade vi här?

Enligt en teori har luften blivit förgiftad. Vinden har spridit åkessonskt främlingshat över landet och slagit ut samhällets motståndskraft. Främlingsfientligheten har så kunnat ta över våra sinnen. Gradvis men ändå så snabbt att ingen riktigt hann märka det. Giftet har lämnat oss med en irrationell rädsla för invandrare och ett omättligt behov av att problematisera dem.

Det kan säkert ligga något i teorin. Främlingsfientligheten kan vara smittsam och när den översköljer oss som en digital flodvåg riskerar vi att bli avtrubbade inför dess uttryck. Det finns en rasistisk strömning i samhället, på sina håll ett jäsande hat. Men den avsevärt bredare strömmen har enligt entydiga undersökningar gått åt det motsatta hållet, med ökad tolerans mot allt utom intolerans.

Förespråkare av förgiftningsteorin brukar hävda att nivån på invandringen inte har någon betydelse för främlingsfientliga partiers tillväxt, eftersom de lockar väljare även i länder som knappt tar emot några människor alls.

Men kurvan över antalet asylsökande pekar nästan lika brant uppåt som sd:s opinionsstöd. Under samma tid som partiet nästan tredubblade sitt väljarstöd har Sveriges genomsnittliga mottagning av asylsökande mer än fördubblats, från en historiskt sett hög nivå. Sverige tar per capita emot mer än dubbelt så många som det EU-land som kommer närmast efter.

Våra tre största samhällsproblem är att det saknas bostäder, att människor utan erfarenhet och kvalifikationer inte kan få jobb samt att eleverna inte lär sig tillräckligt i skolan. Alla dessa problem skulle givetvis tynga oss oavsett den ökade flyktinginvandringen men alla försvåras samtidigt av den, på olika sätt. Om än utan att det märks särskilt mycket för den välmående urbana medelklassen.

Under de här omständigheterna behövs inga giftiga vindar för att flyktingmottagandet ska bli en stor politisk fråga. Och journalisterna behöver inte inspireras av sd:s världsbild för att konfrontera politikerna med frågan. Det ligger i sakens natur att reportrar gärna ställer frågor som politikerna har svårt att besvara.

Eftersom politikerna inte har gett några svar, och fram till nyligen inte ens erkänt utmaningens omfattning, har väljare strömmat till sverigedemokraterna. I brist på andra lösningar vill nu de borgerliga partierna (utom centern) att Sverige ska göra sig mindre attraktivt för asylsökande. Men det säger de inte rakt ut. I stället låtsas de som att de tillfälliga uppehållstillstånden är tänkta att främja integrationen.

Jimmie Åkesson skrockar belåtet. Partiet poserar som förnuftets avantgarde och säger att övriga partier äntligen börjar komma i kapp.

Den finten har oroväckande många borgerliga gått på. De fantiserar om hur en sd-stödd borgerlighet skulle kunna sänka decemberöverenskommelsen och omöjliggöra s-styre för överskådlig framtid. De inbillar sig att när nu även borgerliga partier vill göra något åt flyktingmottagandet kommer sd att vara nöjda med budgeten.

Något som aldrig får glömmas i den ofrånkomliga migrationsdebatt vi har fått är att all flyktinginvandring är massinvandring för sd och deras gelikar. I Finland villkorade Sannfinländarna sin regeringsmedverkan med att de 1 300 som där beviljades asyl förra året (jämfört med 42 000 i Sverige) skulle bli väsentligt färre framöver. 

Sverigedemokraterna var precis lika mycket flyktingmotståndare när Sverige i mitten av 90-talet tog emot en tiondel så många asylsökande som i dag. Deras primära bekymmer är nämligen inte bostadssituationen eller arbetsmarknaden utan att människor från stora delar av världen enligt deras mening är kulturellt inkompatibla med Sverige. Med synen på andra människor som väsensskilda från oss följer den avhumanisering och det hat som sd-företrädare ständigt råkar ge uttryck för.

Fram till ganska nyligen var det försvinnande få som kunde tänka sig att rösta på ett sådant parti. Att det har förändrats beror till stor del på att de övriga partierna av förståelig rädsla för att främja sd har reducerat sin politik till att protestera mot allt sd säger, även när partiet bara har påpekat rena sakförhållanden. Sverigedemokraterna självt har inte förändrats på något sätt som ger borgerligheten skäl att öppna minsta glipa mot samverkan.

För övrigt var det mycket apart av SVT att göra vapenexporten, men inte försvaret, till ett ämne i partiledardebatten.