Bortom brottet

Hur ska vi hantera Anna Politkovskajas död? Frågan verkar konstig, men jag tycker att den är viktig.

Låt oss börja från början:

»Anna Politkovskaja är död. Funnen i hissen till sitt hem på Lesnajagatan i centrala Moskva. Skjuten i hjärtat och genom huvudet. En avrättning beställd av någon, oklart vem. I hissen fann man en Makarovpistol och fyra patronhylsor.«

Så skrev jag för exakt fem år sedan, den 7 oktober 2006.

Man har förvisso funnit den unge mannen som höll i pistolen, och i somras arresterades polisen som lär ha organiserat mordet. Men vem som beställde det vet man fortfarande inte.

Ingen tror på allvar att mordet på Anna Politkovskaja någonsin kommer att klaras upp. Alltför mäktiga ryska krafter har intresse av att hon är död. Kreml, militären, Tjetjeniens starke man Ramzan Kadyrov och även Tjetjeniens rebeller hade alla tröttnat på Anna Politkovskaja.

I flera år var hon den enda ryska journalist som hade modet att både resa till krigets Tjetjenien och att skriva om det. Hon arbetade i de ryska mödrarnas tradition, de som redan på 1980-talet samlades på ett torg i Moskva, och anklagade regeringen för att mörda deras söner. De pekade på stålkistorna som vände hem från kriget. Den gången gällde det Afghanistan.

Anna Politkovskaja var mer än en modig reporter, hon var en symbol för civilkurage. Till ett pris som få västerländska journalister är beredda att betala.

I boken »Sanningen-inget annat« (Ordfront 2010) publiceras postuma texter av Politkovskaja. Under rubriken »Vad har jag gjort mig skyldig till?«, en text som hittades i hennes dator efter mordet, skriver hon om den ryska journalistiken i allmänhet. Hon berättar om »Kovjornyj«, den klumpige clownen i den klassiska ryska cirkusen, han som mellan numren hade till uppgift att få publiken att skratta mellan de outhärdligt spännande akterna, med lindansare och tigrar:

»Nästan alla journalister som överlevt är Kovjornyj-figurer som har till uppgift att underhålla publiken och, om de måste skriva seriöst om någonting, helt enkelt berätta för alla hur underbar Maktpyramiden är i alla sina yttringar.«

I oktober 2002 kallades hon in som medlare på Dubrovkateatern i Moskva, där tjetjenska terrorister höll en publik på 700 personer som gisslan. Politkovskaja befann sig i USA, men beordrades hem av president Putin själv – han som senare skulle kalla Politkovskaja för »obetydlig«.

Det hjälpte inte. Förhandlingarna strandade snabbt, polisen stormade teatern och släppte in gas. Det var illa sörjt för eftervården av de skadade. Alla terroristerna och 140 personer

i publiken dog.

Anna Politkovskaja var rasande efteråt. Det som hänt var ett bevis för den arroganta ryska staten, hur lågt ett människoliv värderades. Hon höll Vladimir Putin personligen ansvarig för detta. Han förlät henne aldrig.

Sedan Sovjetunionens fall har mer än 200 ryska journalister mördats eller dött en oförklarad ond bråd död. Det är världsrekord. Ryssland har insett att det är dålig reklam, och dödskurvan har också sjunkit brant. I dag är det betydligt vanligare med svårt misshandlade journalister.

Som journalisten Michail Beketov, på lokalbladet Khimkinskaja Pravda. Han skrev kritiskt om att en motorväg skulle dras genom en skog. Han misshandlades med järnrör och fick svåra hjärnskador. Ingen har åtalats för detta. Däremot har Beketov själv, hjärnskadad eller ej, åtalats för förtal av den lokale borgmästaren!

I väst är Anna Politkovskaja en hjältinna, ett helgon, läst, respekterad och många gånger prisbelönad. På hemmaplan är hon inte alls lika känd. Det är ett tragiskt faktum.

Ryssar i allmänhet är alltför vana vid en arrogant makt i Kreml. Ryssar i allmänhet intresserar sig fortfarande mer för sina usla pensioner, för arbetslösheten och för det trasiga imperiets fallande prestige. Och de gillar sin Kovjornyj! Ett gott skratt i svåra tider. Det är därför Vladimir Putin sitter ganska säkert.

Varje gång vi skriver om mordet på Anna Politkovskaja är det alltför lätt att glömma allt detta. Hon skrev om enskilda människor, medan vi drar alla ryssar över en kam. Vi håller oss oinformerade om allt som inte bekräftar vår egen världsbild, vi lever med stora delar av det stora ryska riket i nattsvart medieskugga. Muren föll för mer än tjugo år sedan, men på vår sida verkar muren stå kvar. Vi i väst måste börja intressera oss mer för Rysslands affärer på alla plan, även de vardagliga.

Det är vi skyldiga Anna Politkovskaja.

***

För övrigt vill jag varmt rekommendera Marina Goldovskajas och Malcolm Dixelius film om Anna Politkovskaja: »Frihetens bittra smak«. SVT har köpt den. Håll utkik i tablåerna.