Bortom turiststråken

Vi har ändå lärt oss en del om Mexiko, tänker jag aningen självgott, när vi slingrar oss in genom saloondörrarna (Ni vet! Som i »Lucky Luke«. De finns inte bara på High Chaparall utan även på Yucatanhalvön). Vi befinner oss mitt i det fuktiga djungelinland som – förutom en enorm rikedom av mayafornlämningar i snart sagt varje glänta – även har ett par plågade städer. Valladolid kan vara den allra sömnigaste och där är vi nu. Det är regnsäsong, men om det ändå bara kunde regna lite mer än en och annan eftermiddagsskur. Linneshortsen smetar längs låren; behån har utvecklat en egen mikroflora.

I den här delen av världen betyder saloondörrar taverna, och ska man ha sprit är det dit man går. Av någon anledning löper ett pentekostalt och baptistiskt bibelbälte genom större delen av Yucatan (förutom längs kusterna, där djävulen, pengarna, amerikanerna och deras gemensamma manifestation kasinona vunnit på knockout). Jag anar att just mayaindianerna kan ha varit ganska lättvärvade till den nykristendom som, till skillnad från katolicismen, inte började sin charmoffensiv med att slå sönder mayatemplen för att bygga katedraler och liksom i blotta farten bränna upp i princip alla mayaindianernas heliga skrifter – och de var många. Med betoning på var.

Taverna innebär iskall öl med ett fat limeklyftor och chilisalt till smaksättning. Taverna innebär små fat – fat efter fat efter fat efter fat – med salt mat som liksom snabbar upp öldrickandet. Vi har minsann lärt oss.

När vi kommer in märks en svag skiftning i atmosfären. En liten vindpust, inte mer. Det skrapas med en stol. Ett spelkort faller mot bardisken. Vi tar plats vid de närmsta och enda kvarvarande barstolarna, de vid kortsidan av den L-formade disken. Stolarna som vetter mot dörren. Två öl, tack. Bartendern spelar mest kort med de andra kunderna.

Vad rara de är, tänker jag. De ser nog inte blonda kvinnor så ofta. Inte konstigt att de verkar lite tagna. Men tavernor här är inte enkönade, som de så ofta var (i praktiken, om än inte i teorin) i Georgien. Jag kan det här; jag känner mig hemma nog att till och med be om extra lime.

Mannen intill mig har tillfälligt hoppat av kortspelandet med bartendern för att högst vänligt konversera maken och mig. Har vi besökt Chichen Itza än? Har vi badat i cenoterna?
Är inte Valladolid vackert?

Männen längre bort längs baren tittar ofta åt vårt håll, men lite snett uppåt. Jag anar att de inte vill glo direkt på mig. Artigt ändå.

Vår vänlige utfrågare har fått något lätt forcerat i rösten när vi beställt vår andra öl. Han letar samtalsämnen som fungerar även på utlänningar med hackig standardspanska. Varifrån kommer vi? Sverige? Åh! Ibra! Ibra är bra! Fotboll! Jag kämpar för att komma på en endaste mexikansk fotbollsspelare men nöjer mig till slut med att hylla Jenni Rivera – den mexikanska motsvarigheten till Kikki Danielsson.

Stämningen lättar något, men var fan är våra små mattallrikar och herregud så utmattade vi blir över all denna oerhörda konversationsvänlighet som visas oss.

– Vi måste förstå att det är precis lika jobbigt för honom som för oss, säger jag förnumstigt till maken, som i samma stund diskret vinkar åt mig att vända mig om.

I hörnet sitter en tv-apparat på vars skärm en mycket bystig och mycket blond kvinna utför mycket avancerad fellatio på en förhoppningsvis mycket tacksam man.

Jag låtsas som om jag inget sett. Vi dricker lugnt upp våra öl, konverserar vidare, betalar och tar vänligt farväl. Och fortsätter lära oss.