Bota besvikelsen med en 1700-talsroman

Det som mest grämer mig med valresultatet over there är att det som jag en gång tyckte så mycket om i USA, optimismen, verkar försvunnen. Bägge kandidaterna har drivit slugger-negativa kampanjer i ett land vars invånare var kända för att allt är möjligt. Jag minns hur jag och grannar under en helg med skratt och spadar förvandlade en parkeringsplats till en lekplats. Som stel svensk var jag övertygad om det omöjliga i projektet men fann mig knockad av deras glada företagsamhet.

Men var söka glädje i dag?

SVT erbjuder ytterligare en omgång På Spåret vilket är lika upphetsande som en åldrad smörgås med leverpastej. I de andra kanalerna möter jag paneler vars deltagare gör sitt bästa för att verka originella genom att klä sig fult, skrika i munnen på varandra och säga allmänt korkade saker. Undrar om de ens klarar att lyssna på sig själva.

På kulturmäns egocentrerade sätt vägrar jag ta ansvar för samtiden och dyker ner i nyutgåvan av 1700-talsklassikern Tristram Shandy. Den brukar beskrivas som en av litteraturhistoriens roligaste böcker men det är nästan omöjligt att förklara varför den är så rolig. "Många utvikningar" brukar entusiasten säga. Ja, visst. Men om det nu är så att det är utvikningar som får igång livslustarna är det ju bara att höra en partiledarintervju. Måste man verkligen läsa en bok från 1700-talet?

Svaret är ett rungande JA! Det räcker inte med att ha läst ett utdrag ur Laurence Sternes Tristram Shandy. Nyhetsläget kräver tung motmedicin. 

På en inneklubb i Stockholm som försöker verka tjusigare än den är står författaren Klas Östergren och försöker verka mindre tjusig än han är och talar modest om en kulturell praktprestation. Han har överfört Laurence Sternes prosa till en modern, men inte ultra-modern svenska, och detta med sådan precision att läsningen aldrig stannar upp eftersom boken sprakar av språkglädje

Jag sitter snart fast i berättelsen om Tristram, hans far och farbror, dennes kallfaktor, en barnmorska, en läkare... och så vidare. Boken berättas av Tristram själv vilket är lite konstigt eftersom han knappt hinner födas innan de sexhundra sidorna tar slut, så hur kan han skriva? Men det båtar föga att tillämpa nutida krav på realism på detta fyrverkeri från upplysningstiden. Medan berättaren håller på att födas på övervåningen sitter några vita medelålders män runt brasan och diskuterar saker av begränsad, för att inte säga synnerligen begränsad, betydelse. Men de stora frågorna skymtar förstås bakom ordmassorna.

Den suveräne historieberättaren Göran Tunström och jag reste ett par dagar tillsammans och pratade om franska likörer, romaner och film. Jag var mer förtjust i likörer än Tunström men film och romaner tyckte vi bägge om. Tunström som gärna ville få beröm för sina egna romaner hävdade faktiskt att en riktigt bra film är överlägsen en bra roman därför att film är ett allkonstverk som med ljud, bild och ord kan fånga åskådaren mer effektivt än en text.

Men Tristram Shandy fungerar. Utan att riktigt veta vad i romanen som lockar kommer jag på mig själv med att under tunnelbaneresan, på ett möte eller rentav när jag talar i telefon dra fram boken och börja läsa med en intensiv, nästan förbjuden lust. Jag är tillbaka i tonårens slukarålder. Det finns något i Tristram Shandy som tar kål på verkligheten, hur tråkig den än är.

Vad den handlar om? Tja, den är som livet, fullt med obetydliga händelser som kommer i fel ordning. Det kallas ett oförglömligt öde.

***

Läs även: Betygsättning av de döda är en kampsport

Läs även: Jag lider av åsiktstorka