Bråka först, krama sen

Tänk dig en sjö och några fiskare. Om de fiskar för mycket minskar deras fångst och de måste fiska ännu mer för att behålla sin inkomst. Men det, i sin tur, leder till att sjöns godsaker snabbare tar slut.

Scenariot brukar kallas »allmänningarnas tragedi« efter en inflytelserik uppsats av ekologen Garret Hardin från 1968. Poängen är att den som agerar egenhändigt och i linje med sitt egenintresse kan överutnyttja en gemensam resurs. På så sätt handlar personen inte bara till gruppens nackdel, utan i längden även till sin egen.

Det gäller dock inte bara i fiskrika vatten utan också för nationell lönepolitik. En enskild grupp kan nämligen vinna på att ta ut mer i löneökning än vad det tillgängliga löneutrymmet medger – men om samtliga ska tillgodose den egna gruppen förlorar i längden alla.

I svensk fackföreningsrörelse kristalliserades den insikten på 1930-talet. När andra världskriget bröt ut gav LO:s förbund styrelsen i uppdrag att förhandla fram en ram för kommande avtalsrörelse med SAF, dåtidens Svenskt Näringsliv, i syfte att bevara köpkraften hos förbundsmedlemmarna. Eller som den gamla LO-ekonomen Gösta Rehn beskrev det: »Kriget drev oss samman med gisselslag.«

1939 års senhöst blev så den definierande tiden för LO-samordningen, som hade skapats för att övervinna det kollektiva handlandets dilemma.

Att LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson nyligen deklarerade att man inte har lyckats jämka förbundens intressen inför den stora avtalsrörelsen nästa år – och att samordningen således har spruckit – är därför smått historiskt. Det är inte allra första gången det har hänt men det var år sedan sist och många undrar hur det har kunnat gå så snett.

En person vars forskning kan ge svar är Elinor Ostrom. Hon har fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sitt arbete kring hur grupper av brukare av en gemensam resurs kan få till stånd just en samordning för att undvika allmänningarnas tragedi.

Ostrom pekar ut åtta principer. Tydliga gruppgränser krävs och att rätten att fastställa regler kring den gemensamma resursen respekteras av utomstående aktörer. Ansvaret för att förvalta tillgången måste ligga på flera hierarkiska nivåer och interna system för uppföljning, sanktioner och tvistelösning behövs. Slutligen bör reglerna kring den gemensamma resursen matcha gruppernas faktiska behov och de som påverkas av reglerna måste få vara med och utforma dem.

Detta är nästan en direkt beskrivning av svensk fackföreningsrörelse. Men bara nästan. För frågan är om det inte är på de sista två punkterna – att reglerna ska vara utformade av grupperna själva och matcha deras behov – som LO:s samordning har fallit.

Visst, samtliga fjorton förbund har varit med i avtalsförhandlingarna. Men problemet är att maktförhållandena inte är jämna. I snart tjugo års tid har Facken inom industrin – det tvärfackliga samarbetet mellan IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges Ingenjörer – haft ett avgörande inflytande över löneökningstakten för övriga arbetsmarknaden. Det brukar kallas att de sätter »märket«.

Oaktat skälen till denna ordning så är det inte givet att en regim där några har mer makt än andra att sätta reglerna tolereras för all framtid – eller för den delen alltid upplevs producera resultat som matchar gruppens behov.

Den havererade LO-samordningen innebär inte bara arbetarrörelsehistoria utan också en praktisk utmaning kring hur »löneutrymmets tragedi« nu ska hanteras.

I måndags la Facken inom industrin avtalsrörelsens första bud: de vill ha löneökningar på 2,8 procent. Samtidigt klargjorde de LO-förbund som kallar sig 6F – Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets och Seko – att de inte längre betraktar sig som bundna av detta märke. Oron över att det kan uppstå en huggsexa om lönerna som kan driva kraven högre än vad löneutrymmet tillåter har börjat växa.

Samtidigt skulle faktiskt just det scenariot kunna sätta press på LO-förbunden att åter enas. Vad industrimärket och samordningen 1939 har gemensamt är nämligen att de har varit svar på externa faktorer: 90-talskrisen och andra världskriget. På samma sätt är det omständigheter som osunt hög inflationstakt eller arbetsgivares påtryckningar som genom åren har varit viktiga för att föra ihop eller dra isär LO:s förbund.

Den som vill undvika en »löneutrymmets tragedi« kan alltså ironiskt nog behöva hoppas på precis en sådan.

För övrigt är det fascinerande att Ryssland sedan några år har gjort den 12 september till en nationell helgdag att göra barn på.

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare LO-utredare.