Bränn inte vår yttrandefrihet

Polisens uppgift är att bekämpa brott och att se till att svensk lag upprätthålls. Ingenstans står att polisen genom krumbukter i rättsliga promemorior ska försöka hindra medborgarna från att utöva grundlagsskyddade rättigheter. Men det är vad polisens beslut om att förbjuda koranbränningar faktiskt innebär. 

Det är endast koranen som omfattas av polisens beslut. Den som vill elda bibeln, Torahn eller andra religiösa skrifter kan fortfarande göra det. Det har Turkiet inget emot. 

Att den nuvarande hotsituationen mot Sverige är mycket allvarlig är odiskutabelt. Det går inte heller att blunda för att polisens beslut är motiverat av ett överhängande attentatshot. Men i en sådan situation måste alla eventuella åtgärder vara genomtänkta och stå sig långsiktigt. Just därför är den signal som polisen sänt ut extra allvarlig. För idén om att förbjuda koranbränningar kan inte vara genomtänkt.  

Den innebär för det första ett medgivande av att hot om ideologiskt våld som metod för att driva igenom förändring, fungerar. Ju större våldskapital, desto bättre effekt.  

Det budskapet kommer att eka länge, även om domstolen river upp polisens beslut. Hoten och attentatsrisken kommer bara att öka nästa gång som nya koranbränningar tillåts. Eftersom polisen lyssnade till våra krav senast kanske också domstolar och politiker gör det om vi drar på ännu mer! 

Polisen och en del debattörer gör för det andra misstaget att utgå från föreställningen om att hotsituationen bara handlar om skydda just koranen från skändningar.  De verkar tänka att om vi bara sätter stopp för den företeelsen kommer hoten att upphöra. 

Ändå borde alla veta att Charlie Hebdos mördade redaktion inte hade eldat några koraner. Det hade inte heller Lars Vilks, Samuel Paty, Kurt Westergaard, Theo van Gogh eller någon annan av dem ägnat sig åt som finns på den långa lista av människor som fått sätta livet till eller som lever under massivt personskydd. De hade bara målat, ritat, undervisat barn och gjort film. 

Ett genomtänkt beslut hade därför kommit fram till att det är verkningslöst att förbjuda eldning av koranen. Frågan är nämligen i själva verket en annan. Den handlar om allt som kan uppfattas som en hädelse mot islam och dess symboler. 

När korankravallerna rasade i ett antal städer förra året upprepade en rad debattörer mantrat: "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Men sanningen är att det är precis tvärtom. 

Det är i länder med blasfemilagar som Pakistan, Afghanistan och Nigeria där människor de facto lynchas, torteras och bränns upp. Där kan vaga rykten om att någon hädat snabbt sätta en aggressiv mobb i rörelse. Det är därför som hädelseförbudet och inte vår yttrandefrihet behöver brytas sönder. 

En del argumenterar för att lagstiftningen om hets mot folkgrupp bör skärpas för att förhindra kritik eller kränkningar av islam. De som förespråkar den vägen klär det i ord av att öka skyddet för muslimer som grupp. Men de bortser från att det skulle försvåra eller rent av omöjliggöra kritik mot religionen, en kritik som historiskt och i nutid visat sig vara en viktig väg för både civilisationers utveckling och ökade mänskliga rättigheter.  

I offentligheten i dag existerar knappt muslimska röster som i polemik mot islamisterna vill dra religionen i en mer liberal riktning. Det är fullt förståeligt för den som är insatt i hur det islamistiska hot- och våldskapitalet ser ut. Att de åsikterna för närvarande är svaga innebär inte att den sortens personer inte finns. Men en inskränkning av yttrandefriheten för hädelse av islam kommer att ytterligare försvåra deras kamp.  

Oavsett om lagen kommer att skärpas eller inte finns det tyvärr anledning att anta att den senare tidens hot om våld kommer att öka självcensuren. Att det sedan länge, och närmast totalt, är fallet för konst- och kulturvärldens förhållande till islam vet vi redan. Och att de färre och uteblivna bildvisningarna inte lett till minskade attentatshot och färre krav på hädelseförbud ser vi med all tydlighet i dag. 

Det är naturligt att vara rädd inför det extrema våldskapital som islamister gång på gång uppvisar. Men att backa för den typen av våldsamma krafter borde skrämma oss alla betydligt mer. 

Att inskränka människors rättigheter är på kort sikt i regel en enkel sak. Att vinna rättigheter är däremot förknippat med långa kamper. Så att lättvindigt bränna vår yttrandefrihet är inte lösningen på krav om hädelseförbud. 

***

Läs även: Att bränna koraner är en rättighet

Läs även: Så används flyktingflickor och barnfruar som ett socialt experiment