Brev och cookies åt folket

På Tate Gallery i London sker ett hemligt möte mellan Douglas Carswell, invandringskritiska Ukips enda parlamentsledamot, och lobbyisten Matthew Elliott. Det är höst 2015 och bland guldramarna i konstgalleriet beslutar de sig viskande för att se till att britterna röstar för brexit i juni 2016. För detta krävs en »kamphund«. In på scenen i den dokumentära spelfilmen »Brexit: The uncivil war« kommer den politiska rådgivaren Dominic Cummings, i skepnad av Benedict Cumberbatch, van sedan rollen som Sherlock Holmes att spela överintelligent strateg.

Som ledare för den officiella Leave-kampanjen iscensätter Cummings sin masterplan med hjälp av it-företaget AggregateIQ. Därifrån rullas en historia upp som vi känner igen från det amerikans-ka presidentvalet. AggregateIQ:s algoritmstyrda kampanj på Facebook och Twitter skräddarsys till väljare utifrån deras aktivitet på sociala medier. Eftersom annonserna riktas till individer märker inga utomstående att budskapen ibland är direkt invandringsfientliga.

Liksom motståndarna i Remain-gruppen riktar de all kraft på den tredjedel av väljarna som inte är säkra på hur de ska rösta. Dessutom har AggregateIQ identifierat 3 miljoner väljare som aldrig tidigare har röstat och som därför är oregistrerade och helt okända.

Cummings ser till att kampanjen lägger det mesta av sitt krut på dessa.

Ett brev och en film representerar kampen om Europa just nu. På ena sidan har vi brexitfilmen som under sanningsflagg berättar hur britterna förmåddes att rösta för ett utträde ur EU. På den andra Frankrikes president som har satt sig ner i Élyséepalatset och skrivit ett brev till Frankrikes 67 miljoner invånare – som svar på de långvariga Gula västarna-protesterna varje lördag sedan i oktober. Med brevet vill han öppna för en dialog med folket i stora konfliktfrågor: Vilken nivå av välfärd är nödvändig och hur ska den finansieras? Hur ska klimatomställningen gå till? Hur ska demokratin se ut för att alla ska känna sig sedda?

Säg att 10 miljoner fransmän pallrar sig till sitt lokala borgmästeri för att ge sina svar på dessa fem A4-sidor fulla med komplexa frågeställningar. Resultaten behöver antagligen analyseras under resten av mandatperioden. Man önskar president Macron lycka till lite på samma vis som man lyckönskar barnen när de öppnar affär i klädkammaren.

Brevet är förstås inget annat än ett sätt för Macron att ta kritiken mot regeringens politik och skicka tillbaka den till medborgarna; ett sätt att uppfostra folk till att förstå att allt har ett pris, allt måste finansieras. Berätta, vad vill ni ha då? Och hur ska det gå till?

Ändå är det bättre än att som Leave-kampanjen medvetet föra ett folk bakom ljuset, och att med teknikens hjälp tala om för folk vad de borde tycka, i stället för att lyssna på vad de vill ha. I somras konstaterades att Leave-kampanjen med stor sannolikhet vann valet med hjälp av olagliga metoder.

Å andra sidan så identifierade kampanjen 3 miljoner britter som ingen någonsin tidigare hade tilltalat. Och talade till dem. Det ställer frågan på sin spets om vad som egentligen är demokrati.

Emmanuel Macron har med en fråga till medborgarna som rör vid samma sak: Ska valdeltagandet bli obligatoriskt? En mardröm att administrera förstås, men i allt annat ett intressant experiment. Inte för att det skulle tvinga folk till vallokalerna, utan främst för att det skulle tvinga politikerna att nå de åsidosatta medborgare som de i dag har råd att strunta i. <

»Brexit: The uncivil war« visas på HBO Nordic