Brexit slukar allt syre i brittisk politik
Majoriteten av väljarna anser att Brexit var ett misstag. Ändå väljer politikerna att stoppa huvudet i sanden.
Toppbild: AP
Det är inte lätt att hänga med i de brittiska humörsvängarna. En tydlig majoritet av väljarna anser i dag att Brexit var ett misstag – ja, de skulle till och med rösta för en återanslutning. Någon gång under 2024 hålls ett val som ser ut att bli en jordskredsseger för Labour, vilket förstås inte är oviktigt i sammanhanget. Minst lika avgörande för framtiden är dock att britterna och EU året därpå ska utvärdera sitt skilsmässoavtal.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En faktor som spökar i det som redan känns som historiens mest utdragna valrörelse, är hur det senast gick för Liberaldemokraterna. I valet 2019, efter att ha kampanjat för att dra tillbaka det brittiska utträdesbeskedet och hålla en ny folkomröstning, åkte partiledaren Jo Swinson ur parlamentet. Hon hade bara några veckor tidigare sagt att hon mycket väl skulle kunna bli landets nästa premiärminister. Det slutade med att partiet fick 11 mandat… av 650.
Detta fiasko märks på partiets företrädare än i dag. Visst, de är fortfarande det mest EU-vänliga som går att hitta i ett land som är så avogt inställt till kontinenten att man inte ens vill köra på samma sida av vägen, men en särskild sorts diffus mjäkighet har inträtt. De hade rätt 2019, tycks vara slutsatsen, men gjorde fel som sa det. Och det retar dem förstås att folkopinionen har hunnit i kapp. Om de bara hade hållit käften i några år till!
Vad Liberaldemokraterna gör spelar emellertid inte världens största roll. De är ett litet parti som missgynnas något enormt av systemet med enmansvalkretsar – de kan vinna 20 procent av rösterna och ändå inte få mer än ett tiotal platser i underhuset – och sannolikheten för att Labour ska behöva plocka in dem i en koalition efter valet är låg.
Låg, men knappast obefintlig. Särskilt med tanke på Labourledaren Keir Starmers blida framfart. För om Liberaldemokraterna framstår som diffust mjäkiga verkar Labour närmast paralyserade.
Det har inte ens gått att få Starmer att medge att Brexit ligger bakom den katastrofalt, och unikt, låga tillväxten i Storbritannien sedan 2016. Det är plågsamt tydligt att Starmer inte vill att Brexit ska diskuteras överhuvudtaget. Folkomröstningen ska respekteras och det enda som gäller nu är ”att få Brexit att fungera”.
Problemet är bara, som han bittert kommer att få erfara, att det inte går. Risken är stor att den blivande Labourregeringen ägnar två fruktlösa mandatperioder åt att försöka rädda vad som räddas kan – av en katastrof. Därefter lär väljarna ha slut på tålamodet.
Brexit slukar allt syre i brittisk politik helt enkelt därför att ekvationen inte går ihop. Man kan inte bo granne med världens starkaste handelsblock utan att det påverkar ens tillvaro. Det roliga är förstås att britterna hade vissa möjligheter att freda sig från nya europeiska påfund så länge de var medlemmar – men nu?
Starmer pratar om att det måste till ett omförhandlat avtal. Det ska väl inte uteslutas att hans nya regering till en början kommer att mötas med viss värme i Bryssel, helt enkelt för att den är någonting annat än de hopplösa Tories man behövt stå ut med sedan 2010. Men förr eller senare under omförhandlingarnas gång lär ju EU upptäcka att Starmer lider av exakt samma vanföreställningar som hans företrädare.
Även Starmer, om vi ska ta honom på orden, tror nämligen att det finns en lösning där Storbritannien står utanför EU och ändå får samma fördelar som av ett medlemskap. Det blir alltså precis samma soppa, precis samma vämjeliga långkok, som under åren med Teresa May och Boris Johnson.
Skillnaden är att den här vändan blir EU:s intresse av att nå en uppgörelse minimalt. För varje månad som går skadas britterna betydligt mer av Brexit än vad EU gör; för varje vecka fungerar Storbritannien som avskräckande exempel för resten av unionens medlemsländer.
Så fortgår den långa bestraffningen. Den upphör inte förrän en helt ny generation ledare i London till slut gör som alla andra har fått göra genom historien: lägger an ett klädsamt leende och skickar in en ansökan om medlemskap.
***
