Briljans, analys och Dick Harrison
Den magnifike litteraturvetaren Harold Bloom, Shakespeares sändebud på jorden, var dragplåstret på konferensen. Under hela sin tid inför det underdåniga auditoriet satt han med högerhanden instucken under skjortan, som om han masserade hjärtat. Hans vattnigt melankoliska ögon tycktes redan se hela livet passera revy. Han skulle uppenbarligen falla död ned i vilken sekund som helst.
Det var några år sedan. Harold Bloom, 85, lever fortfarande. Åtminstone när den här tidningen gick i tryck. Och den gången då jag trodde hans minuter var räknade, visade det sig inte vara något större fel på livsandarna heller. Någonting, oklart vad, föll honom inte i smaken. Det tog åtminstone ett par, tre energiska hantlangare för att möta Blooms praktfulla missnöje och tygla det till något slags acceptans.
Christopher Hitchens, salig i åminnelse, var attraktionen på en annan konferens. Han hanterade sin status på ett mer sofistikerat sätt. På ytan var han bara en i gänget, när föredragen var sluthållna och alla samlades i baren. Men en outtalad spelregel gällde. Den var glasklar och ändå vag, i den meningen att det aldrig gick att säga om det var Hitchens själv eller hans lärjungar som lagt fast den:
Alla var jämlika, men Hitchens var mer jämlik än någon annan.
Han hade precis provat på att skendränkas för en artikel i Vanity Fair. Glaset som han drack ur i talarstolen under anförandet, viskade de mer stjärnslagna delarna av publiken imponerat, innehöll whiskey.
Det är något särskilt med dessa hjärntunga snillen i offentligheten. Briljans, kunskap, analys, absurditet och självupptagenhet i förening. »Public intellectuals«, brukade de kallas i USA. De har en särskild förmåga att reta och bli retade. Vi har dem faktiskt i Sverige också.
Att läsa Ulrika Knutsons porträtt av historikern Dick Harrison är inget dåligt sätt att fira midsommar.
Samtidigt som det här numret av Fokus når er, går britterna till urnorna för att bestämma sin egen, kanske även EU:s, framtid. Det är en framtid som, hur det än går i folkomröstningen, kommer att präglas av förhandlingar. För även om det blir Bremain kan ingen inbilla sig att EU:s framtid och Storbritanniens roll inom EU en gång för alla är avgjord. Bengt Ljung skriver om hur Brexit ser ut från Bryssel.
