Bristande omdöme inom psykiatrin är vanligare än vad jag har trott

Att vara sjuk är att vara utlämnad. Att vara psykiskt sjuk kan till och med innebära att vara ännu mer utlämnad. Det vet jag som sedan många år jobbat som psykiatrisjuksköterska. Jag har vårdat personer som levt det man kallar helt vanliga liv, där plötsligt en psykos ger personen vanföreställningar och får den att tappa verklighetsuppfattningen. Vilket innebär att vara fullständigt utlämnad åt mig och mina kollegor inom psykiatrin. 

Fram till nyligen arbetade jag som sjuksköterska på en allmänpsykiatrisk avdelning. Vi arbetar i tre skift och sammantaget är vi många. På en arbetsplats med många människor förekommer friktioner. Som arbetsledare har jag en viktig uppgift att se till att konflikterna inte eskalerar. Våren 2023 fick jag från två kolleger höra att en av våra timvikarier ägnade orimligt mycket tid åt unga kvinnliga patienter. Det blev långa rökpauser och han kunde försvinna långa stunder utan att tala om vart han tog vägen. De svårt sjuka manliga patienterna ägnade han inte en sekund åt. Vad skulle jag göra med den informationen? 

Jag kunde inte bedöma om vikarien väckte irritation bland kollegorna för att han inte drog sin del av lasset, eller om vikarien var gränsöverskridande mot de unga kvinnliga patienterna. Det var allvarliga anklagelser, men jag hade inte konkreta bevis och tyckte inte att jag kunde meddela chefen direkt. Jag ville veta mer och började ge akt på honom. Några veckor senare uttryckte en av våra äldre damer i personalen, som jag har stort förtroende för, samma oro. Då förstod att det måste vara mycket allvarligt.  

Jag pratade med en av de yngre skötarna, som jag uppfattar har goda relationer till alla kollegor, och frågade om han hade sett något. Skötaren sade direkt ”jag har ju varnat honom flera gånger att han inte får ge sitt privata nummer till patienter, men han lyssnar inte på mig”. Jag frågade om han hade informerat chefen, men det hade han inte tänkt på. Jag kontaktade min chef, som blev överraskad av det han fick höra. Jag vet att skötaren redan var inbokad på några pass, men efter mitt samtal med chefen såg jag inte skötaren mer. 

Under mina 13 år som sjuksköterska i psykiatrin har jag utöver det nu aktuella fallet endast sett två fall med otillbörliga kontakter mellan personal och patienter. I båda fallen har cheferna reagerat snabbt och personerna i fråga har sagt upp sig. Kanske har jag haft tur med chefer som har varit handlingskraftiga och inte nonchalerat problemen med sexuella inviter mot patienter. Men efter SvD:s skakande artiklar tvingas jag inse att den totala bilden är mycket mörkare än vad jag har  trott. 

När jag står på avdelningen förstår jag att om någon ur personalen skulle vilja förgripa sig på patienter, så har de också möjlighet att göra det. Det sorgliga är att vi aldrig har pratat om sexuella övergrepp, om vi kan se om något är på gång, eller alls funderat på hur vi kan förhindra dem. Det är en frustrerande känsla av skuld att vara vårdpersonal och veta att kollegor brister i omdöme och agerande. De exempel som förekommer i artikelserien om chefer som nonchalerar signalerna från patienter och personal är skrämmande. Psykiatrin behöver rutiner för att uppmärksamma gränsöverskridande kontakter mellan personal och patienter. Regionerna måste arbeta med att medvetandegöra att sexuella trakasserier är ett faktum överallt, även i vården, som ett ”Me too”-perspektiv. 

Det finns en inbyggd konflikt, eller i vart fall ett svårt område att navigera i: psykiatrisk vård kräver å ena sidan ett personligt känslomässigt möte, för att inte bli instrumentell och skadlig (Nurse Ratchet i Gökboet). Å andra sidan får relationen mellan vårdare och patient inte bli privat – maktförhållandet är skevt och patienten inte kan gå in i en relation på samma villkor. Det finns inget jämställt förhållande med patient och vårdpersonal. 

Problemet finns inte bara på den psykiatriska slutenvården. Våra patienter skrivs ut, ofta till sitt eget hem med boendestöd. Om jag är orolig för vad som kan ske bakom ett hörn på vår avdelning, eller under en rökpaus, vad kan då inte ske när patienten är ensam hemma med en boendestödjare under flera timmar? De allra flesta boendestödjare är hederliga, men utsattheten för patienterna i hemmet är större än på avdelningen. 

Jag är tacksam för SvD:s artikelserie. Nu är det upp till oss som arbetar inom psykiatrin att ta frågan vidare.  

***

Läs även: Jag ser tvångsvård som en rättighet

Läs även: Ångest är en del av livet – vårdresurser behövs till annat