Bristen på anständighet spräcker den svenska vänstern
Vänstern verkar inte kunna ge ett enigt svar på frågan: Är det okej att vara antisemit?
Toppbild: AP / Ohad Zwigenberg
1968 var vänsterns år. Då ockuperade studenterna vid Stockholms universitet sitt kårhus. Universitetsledningen som skulle haft möte i Spökslottet avvek till hemlig adress och diskuterade läget. Jag vet, för min pappa var med på det mötet. Efteråt tog han på sig sin skinnpaj och kollade in vad studenterna hade för sig, han såg ungdomlig ut hela sitt liv.
Och han berättade sedan gärna om hur det sinnessvagt larviga beslutet att ockupera det egna huset följdes av att studenterna bestämde sig för att tåga genom stan för att ockupera Centralstationen och Operan och lite annat. Det tyckte inte polisen, som lyckades dela upp demonstrationståget och avvärja ”ockupationerna”. Studenterna tågade tillbaka till sitt kårhus, men avslutade ockupationen när polisen lät bli att släppa in mat i huset. När studenterna blivit hungriga avslutades den aktion som, trots den uppenbara komiken, lyckades bli något av ett signum för den svenska vänstern. Ja, eller tack vare.
Så följde några år med blommor i håret, för hippievänstern, och så tog kommissarierna över. Ett odrägligt antal sekter av varierande kommunism bredde ut sig och gjorde anspråk på att förstå exakt vilken sorts revolution Svensson behövde. Det blev inga rekordsiffror i riksdagsvalen, men den svenska vänstern betraktade universitet, medieredaktioner och andras politiska partier som plattformar från vilka de med suverän självöverskattning uppfostrade pöbeln.
Det kan vara svårt att förstå undfallenheten hos ledningarna för universitet, medier och de politiska motståndarna, men kanske handlade det om att ”spela svensk”, hacerce el sueco på spanska, det vill säga att låtsas att inte förstå för att slippa ta itu med skiten. Ungefär så. Den som vill berömma svensken för oviljan att ta konflikt, använder gärna uttrycket konsensus. Det blir ett infamt sätt att göra också alla andra till fegisar. Eftersom så många svenskar lutar åt undfallenhet, kom begreppet konsensus som julklappen hela året. Både svensk och god, kunde det bli bättre?
68-orna fortsatte gona sig i sin godhet. Lite hände på vägen. Vid ett tillfälle när Sverige fick en borgerlig regering utbrast journalisten Marita Ulvskog att ”Det kändes nästan som en statskupp” och gick med i sossarna. Hon blev kulturminister sen.
Förra året var det femtiofem år sen hippies kom ut, rökte på och hoppades att frälsa världen. Och det var först förra året som vänstern för första gången fick det riktigt besvärligt. Den hade överlevt Stalin, Pol Pot och Mao. Men det som hände den 7 oktober 2023 blev värre. Det var då Hamas tog gisslan, torterade och dödade i en terrorattack mot civila i Israel.
Huspoeten Göran Greider försökte förklara för sina proselyter att Hamas är en högerorganisation. Det gick så där. Delar av den svenska vänstern hade redan synpunkten klar: Hamas var på de förtrycktas sida. Alltså fick Hamas stora omfamningen och de våldtagna kvinnorna lämnades åt sitt öde. I stället blev det angripna Israel – angriparen.
Där under jorden hade samtidigt åsiktsblocken rört sig. Den vänster som förväntade sig en jordbävning till stöd för Hamas väntade förgäves. Nu var vänsterkonflikten i öppen dager och frågan som funnits där sedan Hitler och Förintelsen ställdes igen: är det ok att vara antisemit?
Det tog femtiofem år, men så ser frågan ut, den som spräcker vänstern.
Är det så allvarligt, undrar den som gjort sig svensk? Ja, vi har en socialdemokratisk riksdagsledamot, El Haj, som citerar sig själv för tjugo år sen: ”Jag var tydlig redan då, för 20 år sedan: Man får inte döda civila även om de är judar.” Han tog tillbaka det där med judar när han tjugo år senare fick en följdfråga. Han menade att man inte får döda civila. Rätt överflödigt påstående, skulle många tycka. Och varför nämnde han just judar?
Sverige står inför Melodifestivalen. Ett antal artister vill bojkotta Israel från att delta. Till dem hör Malena Ernman. Många artister har visat samma dåliga omdöme, det är bara det att Ernman är medlem i SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism.
Jessica Haas Forsling skriver i SvD att hennes förhållande till Sverige gått sönder när vissa av hennes vänner efter den 7 oktober helt enkelt, tystnat. De står inte upp för henne som jude i Sverige och hennes barn möts av Hamas- och Hitlervurmande hakkors i skolan. Hon drar sig in i sin bubbla.
Jag vill svara att vi ser kulmen på en lång tid av önsketänkande på svenska och att 7 oktober kommer att vara en linje i sanden då anständigheten antingen visar sig. Eller visar sig inte finnas.
***
