Britterna kunde inte haft en sämre ledare än Boris Johnson

Det finns händelser som aldrig vill ta slut. De ekar vidare i decennier och formar allt som följer i deras kölvatten. Den elfte september 2001, den 24 februari 2022. Och 23 juni 2016. Det var då britterna röstade för att lämna den Europeiska unionen. De hade inte klart för sig att det de startade var en evighetsprocess av förhandlingar och kriser och omförhandlingar och hot om handelskrig och nystarter och omtagningar och omförhandlingar igen. 

I dag uppger en tydlig majoritet att utträdet var ett misstag. Även bland Brexitväljare som inte egentligen har ändrat uppfattning i grundfrågan säger mängder nu att utträdet skedde på fel sätt, att det har skadat landet och att de skulle rösta annorlunda i dag. 

Ska vi välja ut en enda människa som bar huvudansvaret för Brexit måste det, konstaterar Anthony Seldon och Raymond Newell i sin nya biografi Johnson at 10, bli Boris Johnson. Innan han anslöt sig till Vote Leave-kampanjen velade han in i det sista, och skrev till och med två olika kolumner åt varsitt håll, innan han slutgiltigt bestämde sig. Jag skulle säga att det var ett utslag av äkta känslomässig ambivalens: Johnson älskade europeisk historia lika passionerat som han avskydde Bryssels försök till, som han såg det, kulturell likriktning. Men visst, karriärmöjligheterna lär ha fällt avgörandet. Med ett nej till utträde i folkomröstningen var det svårt att se hur han skulle kunnat utmana sittande premiärministern David Cameron, som ju skulle ha stärkt sin ställning något oerhört. Men i chockvågorna av en ja-seger var det bara en tidsfråga innan det blev Boris tur.  

Boris, ja. Få världsledare som vill bli tagna på allvar har väl gjort sitt yttersta för att bli omnämnda vid enbart förnamnet, likt någon schlagerartist. Men hans fullständiga namn är det inte helt folkligt klingande Alexander Boris de Pfeffel Johnson, och under den banderollen vinner man kanske inga jordskredssegrar. 

Dessutom ville han ju inte bli tagen på allvar. Eller? 

Det är ett av mysterierna som kringgärdar Johnson. Han har alltid satt en ära i att strunta i regler och protokoll, han har alltid njutit av att ”utmana etablissemanget”. Samtidigt har han alltid så uppenbart sökt samma etablissemangs godkännande. Kanske är det så enkelt som att han velat undgå allt ansvar, men vinna all ära; ett liv med semester från plikterna, ändå solande i evig strålglans. Vi pratar trots allt om en man som själv, även när han var premiärminister, uttryckligen gjorde en dygd av benägenheten att vilja äta kakan och ha den kvar. 

Seldon och Newell har mycket att säga om Johnsons fel och brister. Faktum är att deras bok kan beskrivas som ett 582 sidor långt försök att bevisa att gärningsmannen bakom Johnsons fall var han själv. (Det finns förstås andra misstänkta, särskilt då hans eldfängda och hänsynslösa högra hand Dominic Cummings eller dennes gamle mentor Michael Gove.)  

Men Johnsons dåliga sidor känner vi alla till vid det här laget, skulle jag säga, och jag vet inte om Boris at 10 tillför så mycket i just det avseendet. De ständiga lögnerna, viljan att alltid vara innevarande samtalspartner till lags, trixandet, synen på sig själv som ödesbestämd att leda landet utan någon som helst plan för genomförandet av en politik – ja, faktiskt utan någon egentlig politik heller. Johnson och hans team visste hur de skulle vinna stort i valet 2019: genom att lova att driva igenom Brexit och gå vidare i livet. De vann så det skrek om det. Så kom pandemin. 

Det är svårt att tänka sig två kriser där britterna kunde haft en sämre ledare än under Brexitförhandlingarna och hanteringen av covid. Johnson var ointresserad av detaljer, oförmögen att säga nej till den han just då pratade med, ovillig att fatta impopulära beslut och helt omöjlig när det gällde att omge sig med bra rådgivare. Han kallade sig själv internt ibland för ”führern”, ett skämt som måste ha gjort medarbetarna en smula generade med tanke på att Johnson hade en väldigt führer-lik benägenhet att söka söndra och härska; att elda på underhuggarnas konflikter så att de aldrig hade tid att utgöra ett verkligt hot mot honom själv. 

Men nu pratar vi bara om bristerna igen. Vad var det som fick folk att rösta på Boris Johnson? Vad var det som fick dem att välja honom som den politiker man helst skulle ta en öl med? Något måste han ha haft. 

Otålighet, skulle jag säga. Väljare som är otåliga med sina folkvalda får, när de ser en annan otålig människa, en yta där de kan projicera sina egna åsikter. Detta, om inte särskilt mycket annat, hade Johnson gemensamt med Trump. Båda var kandidater där det enda man kunde lita på var att de skulle ställa till ett helvete för alla de andra i maktens korridorer. Efter två förlorade krig och en global finanskris räckte det väldigt, väldigt långt. 

Johnsons otålighet hamnade sedan plötsligt i det godas tjänst, när det gällde att mobilisera stödet för Ukraina. Motståndet mot Rysslands anfallskrig blev hans enda chans att få visa vilken ledare han kunde vara, ville vara. Så häpna blev inte bara Johnsons egna partikolleger, utan även oppositionen, att hans förvandlingsnummer köpte honom flera månader. 

Dock inte mer än så. Invasionen bröt ut precis när Partygate rasade som värst, och Johnson fick sin lilla respit. Men efterhand som tiden gick och britterna började inse att det inte skulle bli något kärnvapenkrig med Ryssland, var det som om skandalerna med alla fester under nedstängningarna hann i kapp honom. 

Räkenskapens tid var kommen. Det som fick honom på fall var inte korruption eller maktmissbruk, märkligt nog och trots vad alla ministrar som hoppade av påstod, utan en enda väldigt mänsklig svaghet. 

Han kunde inte säga nej till folk som ville varva ner efter en tung vecka på jobbet. Där har vi Boris i ett nötskal: svag, generös och ofantligt obetänksam. 

***

Läs även: Lita inte på att Labour vinner

Läs även: Äntligen en vettig fredsplan