Buntar ihop och visar ut
»Är du inte lite långt från Compton i kväll?« Det fick min vän Brian höra på väg hem från skolan i Los Angeles där vi båda studerade i början av 2000-talet. Att han var son till en framgångsrik tv-producent i Chicago kunde polisen inte ana. När pappan betalade för en sportbil av dyrt märke för att sonen skulle slippa bli misstagen för kriminell blev det bara värre; misstänksamheten i polisens ögon verkade öka i takt med antalet kontroller. Det var nu uppenbart att han var antingen knarklangare eller gängmedlem. »Ofattbart! Helt ofattbart!«, utbrast Brian när vårt lilla gäng viftades förbi en poliskontroll i West Hollywood, trots att vi öppet halsade alkohol i bilen. Tre vita huvuden tog tydligen ut ett svart i rasprofileringens matematik.
»Är du inte lite långt från Rosengård i kväll?« Förnedrande och misstänkliggörande: så känns världens alla Reva-projekt för dem som fastnar i kontrollerna, oavsett om du sticker ut som svart i en tjusig medelklasstadsdel, som latinamerikan i en gränsstat till Mexiko eller som man med Mellanösternutseende på fel spårvagn i Göteborg. Du hör inte hemma här, hos oss, den vita majoriteten. Men det är inte polisen utan beslutsfattarna som bör ställas till svars för Reva.
Tusentals desperata människor har drunknat när de försökt nå vår kontinent. Migrationsminister Tobias Billström nöjer sig inte med att försvara det som brukar kallas Fästning Europa – han har gjort det till sin uppgift att förstärka dess nordliga utpost. Kritiken mot honom kommer inte längre enbart från väntat vänsterhåll. Billström försöker sätta asylrätten ur spel, skriver till exempel två advokater på SvD Brännpunkt (7/2), och bör lämna plats åt en person »som bättre förstår demokratins villkor«. Det är ord och inga visor.
För två år sedan kritiserades Tobias Billström av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter för avvisningarna av romska gatumusikanter. Enligt Thomas Hammarberg finns det inte någonting i utlänningslagen som kräver att man ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt, vilket migrationsministern påstått.
»Vi vill inte att de som gömmer sig för rättsväsendet, kriminella och krigsförbrytare ska buntas ihop med människor som har asylskäl och bör beviljas asyl«, skrev Billström på SvD Brännpunkt hösten 2005 – då i rollen som moderaternas flyktingpolitiske talesman – och buntade samtidigt ihop gömda människor med kriminella och krigsförbrytare. I helgens »Agenda« på SVT gav han uttryck för samma förakt (eller bristande inlevelseförmåga) då han hävdade att de som stannar i Sverige trots utvisningsbeslut »tar sina egna barn som gisslan«. Den 69-årige iraniern Tooraj berättar i det senaste numret av Jusektidningen om sin upplevelse av migrationsdomstolen i Stockholm: »Jag fick en dålig översättare, jag blev ständigt avbruten, tappade då tråden och blev feltolkad.« Enligt Tooraj har hans regimkritiske bror mördats, han själv torterats och fått sparken. Nu ska han kastas ut ur landet. Vem kan med säkerhet säga att han har hittat på sin historia? Om han talar sanning, tar han kallsinnigt sin familj som »gisslan« om han skyddar dem från risken för tortyr? Och vad gäller polisens uppdrag att lägga resurser på att jaga papperslösa: Vilket hot utgör denne pensionär mot Sverige?
Medan integrationsminister Erik Ullenhag talar sig varm för solidaritet, mänskliga rättigheter och antirasism räknar den ständigt nollställde Tobias Billström »flöden«. Vem av dem representerar egentligen regeringens linje – den kylige byråkraten som inledde sin karriär med att motionera om att införa en skånsk nationalhymn? Eller den engagerade socialliberalen? Man blir inte klok på regeringens kluvna tunga. Att kombinera de två människosynerna är knappast möjligt. »Sverige skall ha en human flyktingpolitik och vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck.« Så sa Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen hösten 2006, då Tobias Billström tog plats i Rosenbad som ny migrationsminister. »Rätten till asyl skall värnas och den utveckling vi ser i Europa, mot mer av stängda gränser, skall motverkas.« De orden börjar klinga alltmer falskt.
För övrigt borde polisen prioritera nätbrottslighet före jakten på gömda människor. Nu misstänks en svensk flicka så ung som 13 år ha tagit livet av sig på grund av trakasserier på internet. Vilket gehör hade hon fått hos polisen, när inte ens näthatet mot rikskända kvinnor tagits på allvar?
Läs mer:
