Burkan exponerar mer än en bikini

Så här är jag framför spegeln, bikiniklädd.  Vintervit och redo att exponeras i bh och trosor för främlingar och bekantas bekanta. Detta grymma ögonblick varje vår, mellan hägg och syren.

Det vore frestande lätt att tänka att det kanske faktiskt vore bra att skyla sig. För att kraven på den perfekta kroppen är orimliga, för att vi kvinnor är för mycket objekt, för mycket kropp.

Alla flickor och kvinnor som någon gång burit klänning, lång kjol att snubbla i, eller tajt kort kjol att knappt kunna gå i, de vet.

Ja, det vore lätt, men fel. Fel och historielöst. Få saker har varit så viktiga för kvinnans frigörelse som rätten att klä sig hur hon vill. Då menar jag inte främst rätten att flasha tuttarna eller bära stringbikini. Utan rätten och möjligheten att klä sig på ett sätt som är bekvämt och anpassat efter väder och omständigheter.

Alla flickor och kvinnor som någon gång burit klänning, lång kjol att snubbla i, eller tajt kort kjol att knappt kunna gå i, de vet. Det är härligt att vara uppklädd, men obekvämt.

Hålla ihop benen när man sitter, vackla fram på klackskor.

Att på sommarfest i det fria inte kunna klättra över ett staket eller ta sig nerför en bergsknalle utan en hjälpande hand.

När kvinnor i Europa började kämpa på allvar för att få idrotta, runt förra sekelskiftet, var invändningarna många: medicinska, moraliska och etiska. Kvinnors kroppar och psyken betraktades som för veka för sport och tävlande. De skulle bli ofruktsamma.

Det ansågs fult med muskler på damer och framför allt rasade moralisterna. Kvinnor i byxor eller, ännu värre, kortbyxor! All bar hud som visades. Bröst som guppade på löparbanorna. Kvinnor som skamlöst satt grensle på hästar i stället för med långkjol i proper damsadel. Rumpor i vädret i startblocken inför löptävlingar. Vart var världen på väg?!

Den var på väg mot jämställdhet, mot kvinnor som började inse att deras kroppar var just deras och inte bara till för män att njuta av och avla barn med. Inte skapade för att titta på eller för att slita med hushållsarbete, utan lika gärna för att köra nedcabbat i kortkort och vissla på snygga män längs sommarvägen. Den friheten har vi erövrat och den ska ovillkorligen värnas.

Små flickor i jeans och tröja må vara vardag i dag men det krävdes kamp för att nå dit, kamp för att flickor ska röra sig lika lätt på skolgården som pojkar.

"Du simmar bättre i bikini än i burka, otvivelaktigt." Foto: Ariel Schalit/AP.

Bikinin visar upp våra kärlekshandtag, brister och bristningar men den är skön att sola, bada och röra sig i. Du simmar bättre i bikini än i burka, otvivelaktigt.

Den som vill skyla sig är och ska vara fri att göra det, självfallet, vare sig det är av religiösa eller andra skäl. Men vi ska akta oss för att hoppa på tåget med snyggt inlindade argument i lasten, om att det kanske vore skönt rent allmänt för kvinnor att vara mer påklädda. Lokförarna har ofta en dold agenda.

Se där, i bikinin: bara ännu ett par bröst, en rumpa och en muff.

Jag läste nyligen på nytt Åsne Seierstads »Bokhandlaren i Kabul«. Hon och andra kvinnor går och handlar i burka, denna bikinins motpol på den andra ytterkanten. Kvinnorna ser nästan inget, de snubblar, det är kokvarmt, luktar illa. Hon hittar inte sina bekanta, alla ser likadana ut, bara på skorna kan de känna igen varandra.

I burkan är kvinnorna mer objekt än någonsin, mycket mer än i en bikini.  Bara kvinnokroppar att äga och dölja i tygsäckar, fullkomligt avsjälade.

Avklädda är vi avdramatiserade. Se där, i bikinin: bara ännu ett par bröst, en rumpa och en muff. Trevligt, men inget heligt att bevaka, inget som tillhör någon annan än kvinnan själv. Fri att titta på och att titta på vem hon vill, allt medan hon pratar politik med en manlig vän i strandkanten, solen smeker hennes skönt lättklädda kropp och vågorna slår in över hennes bara fötter.