Byt jobb!

»It’s the economy, stupid« – »det är ekonomin, dumsnut« – var strategen James Carvilles klassiska råd till Bill Clinton när han vann valet 1992. I årets svenska val vet vilken dumsnut som helst vilken som är den största frågan: i mätningarna över svenska folkets prioriteringar har jobben skjutit upp som ett spjut.

Att det talas om jobbkris kan tyckas tröstlöst för regeringen, som har rätt i att den öppna arbetslösheten är lägre och sysselsättningen högre i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Å andra sidan har oppositionen rätt i att det är märkligt att antalet jobb knappt växt alls under de senaste fem åren – trots allt högre tillväxt. Och de har också rätt i att en ovanligt stor andel av befolkningen lever på bidrag.

Problemet är bara det att blocken inte säger klart ut vad de egentligen har för strategi.
Socialdemokraternas officiella linje är att ömsom säga att det egentligen inte är så illa, att ömsom säga att konjunkturen snart kommer att ge fler jobb. Regeringen vet dock att endast en mindre del av arbetslösheten, förtidspensioneringarna och sjukskrivningarna beror på konjunkturen – alldeles bortsett från att uppgången i ekonomin borde skapat arbetstillfällen för länge sedan.

Moderaterna å sin sida har lagt allt krut på att sänka bidragsnivåerna och skatterna för att öka incitamenten att arbeta. Det de inte säger lika högt, men som är vanlig nationalekonomisk logik, är att det första som händer när bidragen sänks och fler söker arbete är att arbetslösheten kommer att stiga. Med fler som jagar arbete kommer lönerna att bli lägre. Genom de lägre lönerna kan fler anställas. På så sätt kommer fler i arbete, men kanske inte precis på det sätt som väljarna förväntat sig. Och den öppna arbetslösheten kan mycket väl bli högre på kort sikt.
När socialdemokraterna säger att borgerligheten står för en »lönesänkarpolitik« har de alltså rätt. Men om ­socialdemokraterna vill få fler bort från förtidspension och sjukskrivning skulle även dessa nya arbetssökande pressa ned lönerna, om än på ett något annat sätt än de borgerliga. I någon mån är alla partier som vill ha fler i arbete alltså »löne­sänkare«.

Vad de borgerliga dock inte säger är att de bidrags- och skattesänkningar som de föreslår med all sannolikhet är för små för att verkligen tvinga många till jobbsökande. För det krävs riktigt hänsynslösa sänkningar, sådana som leder till att bidragstagare måste lämna hus – sådana som USA gjorde under Bill Clinton.

Samtidigt tiger de stora partierna som muren i den kanske allra viktigaste frågan: rörligheten på svensk arbetsmarknad.

Svenskarna jobbar nu elva och ett halvt år i genomsnitt på varje jobb – det är en lång tid, även för att vara ett europeiskt land. Våra danska grannar jobbar bara åtta år på varje jobb. Omsättningen på jobb är rekordlåg i svenska storföretag. Dessutom är det samma län och kommuner som år efter år har hög arbetslöshet och sjukfrånvaro – ytterligare ett tecken på att folk rör sig mycket lite mellan jobb i Sverige.

Detta hade kunnat bli utgångspunkten för en dramatisk och intressant debatt mellan höger och vänster.

»Utbildning, utbildning, utbildning« var Tony Blairs berömda svar på vilka tre prioriteringar han hade. Vänsterns klassiska metod för att öka rörligheten är kvalificerad omskolning och tuffa krav på att ta de jobb som finns.

Mot det borde borgerligheten lyft fram behovet av nyföretagande och en avreglerad arbetsmarknad, med Danmarks 4,5 procents totala arbetslöshet som exempel.

Men icke. Socialdemokraterna säger att jobben är den viktigaste frågan men vill inte erkänna att sysselsättningen är ett problem och föredrar därför tillfällighetslösningar av typen plusjobb. Och för moderaterna är arbetsrätten numera en icke-fråga, taktiken förbjuder dem att ge LO en stridsfråga att mobilisera kring och partiets ekonomer är ointresserade.

Valet står alltså mellan att bara vänta in konjunktureffekten på jobben eller till detta lägga borgerliga bidragssänkningar som sannolikt inte är stora nog att tvinga särskilt många i arbete.
Det räcker inte för att hundratusentals svenskar ska återgå till arbete.